56 minuter

 

Jag gick på semester igår. Jag jobbade mitt tolvtimmarspass, och körde Some Nights i lurarna när jag stängde porten bakom mig på väg hem. Känslan var den man har efter skolavslutningen när man är 10 år och får gå på sommarlov.

Lycka.

Jag gick till Ica MAXI och handlade mat till middagen med Maria och Stefan (mina grannar), studsade vidare till tåget, hann prata med Anna en stund på vägen hem i ett headset som dagen till ära fungerade. Bussen var tokvarm, men på ett bra sätt, ett sånt sätt man blir glad av. Jag kom hem, öppnade dörren, dumpade väskan på golvet.

 

Det är nu jag skulle ha haft en röd tråd att återknyta till – tidigare texter om projektet att bygga en snygg rullpall till min motionscykel som är så tung och otymplig att flytta.

Det har jag inte.

Det får gå ändå.

Jag var och hämtade en lastpall på jobbet för kanske två veckor sedan, i just det syftet. Eller, ja, hämtade och hämtade… Jag snodde den från utanför grotthotellets soprum.

Det står faktiskt massor med pallar där! Jag kan inte tänka mig att nåt företag har planer för dem, de verkar vara mest i vägen.

Hursomhelst.

Jag har haft lite annat att göra, bland annat ragga slipmaskin och motivation, så den där pallen har hittills bara stått i mitt förråd men det kommer bli snyggt när den är färdig; den ska sågas till rätt storlek, slipas, målas, och förses med låsbara hjul.

Motionscykeln, som pallen ska bära, köpte jag ur en gammal kvinnas villakällare i… maj, kanske? Den är effektiv och så, men går inte att vika ihop på något som helst vis. Den står på ben formade som uppochnedvända T med gummifötter som liksom griper tag i golvet, så det här med att flytta runt den blir lite av ett projekt varje gång. Därav pallen.

Just nu står den mitt framför balkongdörren, eftersom det är bäst ventilation där. Pallen står i förrådet. Som sagt.

 

Det första jag gör när jag kommer hem, alltid, är att gå och öppna balkongdörren. Jag har eftermiddagssol, och att bara luta sig mot räcket, stå en stund och fundera innan man gör nåt, är vad som markerar brottet mellan jobb och fritid.

Jag kom till motionscykeln, där en kombination av omväg via ateljén och en lätt orienteringsmiss resulterade i att jag slog vänstertårna i en av cykelns gummifötter. Igen. Alltså, jag säger gummifötter, men de är av hårdplast.

Det gör liksom jävulusiskt ont att slå i tårna. Av princip.

Men…

Alltså, den här smärtan var inte värre, men den hade en lite annan färg. Ett ögonblick visste jag inte ens om jag hade ont eller om jag bara trodde att jag hade det. Sen blev ringtån långsamt varm och mer omfångsrik. Sen kom Stefan.

“Du vill inte gå till läkaren eller så?” sa han.

“Va? Nu? Absolut inte.”

Vi skulle ju laga middag ihop, som vi tänkt göra så länge, och dricka Amarone. Vem väljer en stukad tå framför Amarone?

Sen mörknade tån, och då stoppade jag den med en påse is i en strumpa och haltade omkring till vi kunde sätta oss ner och jag glömde bort hela grejen.

Kl 22 kollade jag läget, då var den tjusigt blålila.

“Jag tror jag har brutit den”, sa jag som aldrig har brutit nåt i hela mitt liv och alltså inte har en aning om vad jag pratar om.

“Ring vårdcentralen här nere imorgon, de öppnar kl 8. Ring prick, för 8:10 har de inga akuttider kvar”, sa Maria allvarligt, av egen erfarenhet.

Jag ringde i morse, fick en tid kl 10:15, läkaren visade in mig på sitt rum och sa, med blicken på tån när jag satte mig:

“Oj.”

Han tittade på mig och frågade milt om jag fixade att lägga upp foten i hans knä.

“Javisst!” sa jag glatt och hivade upp den.

“Ok, äm… den här ser bruten ut.”

“Ja, visst gör den det!” sa jag och flinade över hela ansiktet. “Jag har aldrig brutit nåt förut!”

Han gav mig en Blick men vågade knappt röra vid foten alls, petade försiktigt här och var:

“Har du ont här?”

“Nej.”

“Här då?”

“Nej.”

“Öm här?”

“Nix.”

“Har du känsel här?”

“Yep.”

“Jag vill ta en bild på den. Du får åka till Vällingby, sen får vi se om vi måste sätta i stavar i benet för att rikta upp tån eller inte.”

“!!!”

Med ett recept på Voltaren, tips om kryckor och ett ironiskt “trevlig semester då” fick jag gå.

Nu sitter jag i väntrummet på röntgen i Vällingby och väntar på besked. I vilket fall som helst kan jag inte gå.

Det finns viss risk att det här med Paris måste vänta till september. Men utöver det så gör det inte speciellt ont, och jag är inte helt ovan vid kryckor heller, så… Det blir nog bra.

Det fixar sig.

 

 

2 Comments

  • Inese Slivka says:

    åh, nej! Stackarn! Krya på dig gumman! Hur länge ska tån läkas enligt läkarna?

    • Lisa says:

      Ja alltså enligt läkaren var den bruten, men enligt röntgen fanns ingen skelettskada så det vara bara en brutal stukning. Jag väntar ut den. Det fixar sig 😉

Leave a Comment