Varför ska det vara så svårt att säga nej?

 

Varför ska det vara så svårt att säga nej?

 

”Nej.”

”Nej, jag kan inte.”

”Nej, jag vill inte.”

”Nej, jag har bara ingen jävla lust att smaka på te som luktar nyklippt vått gräs med lera på.”

”Nej, jag kan inte byta pass imorgon för jag har någonting annat, viktigt, inplanerat.”

 

Men av någon anledning gör jag. Precis. Tvärt. Om.

 

”Jodå, nämen jag fixar det. Det är lugnt.”

”Jovisst! Kul!”

”Wow, spännande. Hm, intressant, det smakar ganska strävt.”

”Jag har någonting annat inplanerat, men om det är livsviktigt så visst, jag byter pass. Helst inte, men om det verkligen kör ihop sig så fixar jag det.”

 

Jag får förstås skylla mig själv, ingen kan komma och påstå något annat, men jag blir så förvånat less på mig själv. Vaddå ”i värsta fall fixar jag det”? Jag är inte chef. Det är inte upp till mig att lösa. Min far skulle säga ”men det är bra, sånt där kommer tillbaka till en”, och jo, så är det kanske. Men min kväll, där jag lyckats möblera in mina grannar och vice versa för att gå igenom hyresgästansökningar, kommer däremot inte tillbaka.

Det värsta är inte ens det, det värsta är att hon som bad om att få byta pass verkligen gjorde det som sista utväg i yttersta nödfall. Och nu har hon dåligt samvete. Det känns som samma princip; man säger ja till allt, jämt, och sen när man inte ens har ett val så agerar man som om man hade det och får dessutom dåligt samvete när man till slut tvingas inse att man måste säga nej. Hade jag varit hon hade jag också haft dåligt samvete. Inte för att jag anser att det är på sin plats – vilket vore helt absurt – men för att. Jag tänker inte gräva ner mig i varför. De flesta av oss vet varför. Det är komplicerat.

Det är i vilket fall som helst nämligen så, att mina grannar ska prova på att flytta till… Ljusdal…? Lysekil…? Anyway. Och de ska under testperioden på ett år hyra ut sin lägenhet i andra hand. Vi har så bra grannrelation att jag får vara med och välja, eftersom det trots allt är jag som ska ”bo” med den nya hyresgästen eller hyresgästerna i ett år framåt och hålla lite koll.

Och nej, det finns inte tid att göra detta någon annan dag, och ja, det är jag själv som sätter krokben för mig. Jävla mig. Varför klagar jag ens? Jag valde ju det här själv. Hurra, vad spännande! Den nya grannen blir en total överraskning! Och yeeees, jag får vara på stället där ingenting funkar i morgon kväll = tillfälle till både lärdom och reflektion. Vilket flax.

Leave a Comment