Att stryka medhårs

 

Jenny gick in på kontoret. Magnus satt vid sitt skrivbord och väntade på henne, datorn var på men Jenny kunde se att han inte jobbade. Munnen var hårt sammanbiten, musklerna vid tinningen var spända – som alltid när han var arg. Han lyfte blicken mot henne och spände ett par stålgrå ögon i hennes.

”Jag ber om ursäkt”, sa Jenny snabbt för att hinna ta udden av en utskällning som var lika oundviklig som välförtjänt. ”Det ska inte hända igen.” Taktiken var enkel: hålla med om allt, göra sig liten, böja sig.

Magnus lutade huvudet bakåt och stirrade överlägset på henne längs med näsryggen. Hon slog ner blicken för att dölja sin motvilja mot mannen som älskade att sparka på dem som redan låg.

”Ja”, sa han och dröjde på ordet. ”Hur fan tänkte du egentligen? Vad var det som var oklart? Om gästen vill betala så ska han få göra det. Han vet ju bäst själv.”

”Jo, så är det ju…” Hon böjde ner huvudet lite till, väntade på nästa rapp.

”Man kan alltid göra en återbetalning om det blir fel”, fortsatte han. Tonen blev irriterad, nedlåtande och nästan föraktfull; han talade till en underordnad, en mindre intelligent varelse. ”Det har vi ju talat om för dig. Hur många gånger har vi inte sagt att om man är osäker så tar man betalt?”

Hon väntade för att se om det var en retorisk fråga, men när ingen fortsättning följde kunde hon inte låta bli att nämna det som låg och brände under ytan. ”Jag tittade på lappen som du hade lämnat till mig. Det stod tydligt och klart, med varningstecken och allt, att jag inte skulle ta betalt.” Hon ångrade sig direkt.

”Men det spelar ingen jävla roll vad som står på någon jävla lapp!” exploderade han och hon ryggade tillbaka inför raseriet som inte alls stod i proportion till vad som hade hänt. Han blundade och höll andan ett ögonblick. När han tittade upp igen, var det för att långsamt uttala varje stavelse i varje ord: ”Du vet mycket väl hur krångligt det är med den där resebyrån, man vet aldrig. Aldrig!” Han spottade fram ordet. ”Hör du det?”

Hon kände hur färgen steg på kinderna. Hon visste att hennes kollegor i receptionen utanför kunde höra dem, och hon visste att de höll andan för att inte missa ett enda ord. Han hade rätt förstås, rent teoretiskt. Ändå kunde hon inte låta bli att försöka försvara sig.

”Ja! Jag vet. Men du är min chef, om du skriver ett sånt meddelande till mig så är det väl inte så konstigt att jag gör som det står?” Hon drog klämman ur sitt svarta hår för att dölja sina nu brännheta öron. Lugna ner dig, tänkte hon. Stryk honom medhårs. ”Men du har rätt, nästa gång ska jag ta betalt ändå, oavsett.” Hon bet sig i läppen för att inte fortsätta ut i sarkasmer om hur skoningslöst hon skulle ta betalt av folk. Hon fingrade hårdhänt på klämman som hon höll bakom ryggen, darrade av återhållen ilska. Idiot, tänkte hon. Han tolkade säkert hennes beteende som nervositet, han trodde säkert att han hade brutit henne. Hon hoppades att det var så. Hon kunde inte skrika tillbaka på honom, det skulle göra situationen värre. Förödmjukad stod hon med blicken i golvet och svalde stoltheten om och om igen. Det finns inte en chans att jag kommer tillbaka hit mer, tänkte hon som så många gånger förr. Jag slutar. Det är inte värt det.

Han hade vänt sig ifrån henne och verkade tilltala sin dataskärm när han gav ifrån sig ett elakt litet skratt och sa: ”Ja, du påstår att det inte ska hända igen – ända till nästa gång du gör nåt så här korkat och jag måste reda ut din röra.” Han lyckades få de sista orden att låta som en grov förolämpning, som om just hennes röra var det smutsigaste han kunde tänka sig.
Hon drog efter andan för att tala om ett och annat för honom om vems röra det egentligen var, men hejdade sig. Hon visste hur han fungerade, han skulle med nöje göra hennes tillvaro usel om han inte trodde henne besegrad. Han ignorerade henne nu, diskussionen var uppenbarligen slut och hon kunde skatta sig lycklig att komma undan med ett så kort möte. Utan att säga något mer vände hon sig om och gick ut från kontoret.

 

Leave a Comment