Det var en gång i Caen 1987

Det finns stunder under mitt arbete i hotellets reception då jag är så innerligt tacksam för det. Igår var en av dem. Vår stammis M är en väldigt mysig, trevlig och lite klurig person. Han har haft lite bekymmer med stress tidigare och försöker trappa ner den genom att, som den här gången, bara jobba tre veckor i sträck utan vila istället för tre månader. Han var uppe i varv när han kom, men det var tomt i lobbyn så han satte sig mitt emot mig med en öl och så pratade vi lite livsfilosofi blandat med allt möjligt. Jag berättade om min upplevelse av underground stand-up i Paris i april. Jag såg att han förstod min omätliga uppskattning av den kvällen. Han lyssnade, sedan såg han mysigt förtjust och nöjd ut när han började sin berättelse:

 

Nu ska jag berätta något för dig, du vet det här är en sådan där sak som bara händer när man är ung.

Jag var i Caen – alltså inte filmstaden i södra Frankrike utan studentstaden, längre norrut i Normandie. Jag tror det var 1987. Jag var där med jobbet i en dryg vecka, och eftersom det är en studentstad så fanns där en kokande gryta av kultur och uteliv.

När man är bortrest sådär med jobbet och arbetsdagen tar slut, ja då vet man inte riktigt vad man ska göra såklart, så jag vandrade omkring en stund innan jag kom till ett crêperie där något verkade pågå.

När jag kom in genom dörren, kan du tänka dig, då stod det en kvinna där på scen och sjöng Édith Piaf. Och hon var så duktig…! Hon var liten och mörkhårig, och hade en röst som inte stod i proportion till hennes lilla kropp. Och när hon tog i – åh, jag ryser fortfarande såhär 26 år senare – hon sjöng så att halsen vibrerade och själva luften vibrerade. Jag var som förhäxad.

Jag gick tillbaka dit själv varje kväll efter det och drack öl och lyssnade på henne när hon sjöng, och efter några dagar kom hon fram till mig efteråt och sa:

”Nu har du varit här varje kväll i nästan en vecka. Är det mig du gillar eller är det musiken?”

”Det är dig. Och musiken,” sa jag.

Jag eskorterade henne till hennes dörr den kvällen. Följande kväll slutade hon sjunga tidigare och så gick vi och åt middag på restaurang. Vi hade jättetrevligt. Väldigt mycket att prata om.

Vi fick tre fantastiskt underbara dagar tillsammans, innan mitt arbete var slut och jag skulle åka tillbaka till Sverige. När vi skulle säga hejdå förklarade jag att vi inte skulle ses mer.

”Du har ditt liv här, och jag har mitt liv i Sverige. Det går inte att ändra på,” sa jag, och hon accepterade det.

När vi stod på tågstationen morgonen därpå, så drog min kollega mig i armen och sa:

”Du, titta vem som står där borta.”

Det var hon.

Hon hade med sig en fullpackad väska som hon ställde ned framför mig.

”Jag vill följa med dig,” sa hon. ”Jag vill följa med och bo med dig i Sverige.”

 

Jag tordes inte. Idag är hon gift och har barn, men jag får fortfarande varje år ett julkort från henne.

 

Hello M,

        Love you

                    X

1 Comment

Leave a Comment