Ems mardröm

 

Jag sitter på solsängen på balkongen och syr i knappar i min nya sommarjacka som jag hittat i återbruksrummet för inga pengar alls. Min son ligger och sover i sin babykorg i skuggan alldeles intill, då och då trycker han baksidan av sin lilla hand mot kinden och ser ut att tugga på något. Jag ser försiktigt efter för säkerhets skull, men han har ingenting i munnen. Jag tittar på honom en stund och småler för mig själv, han är ljuset i mitt liv, mitt allt, det finns ingenting annat. Jag väntar på att han ska vakna, när som helst. Utan att öppna ögonen så testgnäller han lite innan han tar fart och vrålar på mig. Jag lärde mig hans språk väldigt fort, nu menar han att han är hungrig. Jag tar upp honom i famnen, vi går in och sätter oss på soffan där jag lägger honom till rätta. Han tystnar ögonblickligen när han får tag i bröstet, han bråkar tyst med det ett ögonblick innan han lugnar sig. Efter en stund lyfter han blicken mot mig och som så många gånger förut exploderar lyckan inuti och hjärtat känns som att det ska svämma över. Jag skulle dö för dig.

Han fokuserar på mig, och medan jag sitter där och håller honom så lägger jag plötsligt märke till att han är lite lättare än alldeles nyss. Konstigt. Jag provlyfter honom försiktigt. Jo, han är definitivt lättare. Jag letar efter anledningen, plockar med filten och blöjan men allt ser ut som alldeles nyss. Jag håller upp honom framför mig, och inser att han blivit mindre. Inför mina blotta ögon krymper han som i en långsam utzoomning i mina händer, mitt sinne kämpar för att ta till sig vad som håller på att hända, nej nej det händer inte det kan inte hända det är inte sant! Nej! Jag lägger honom i min famn igen och börjar böna och be, med krossat hjärta och genom ett vattenfall av tårar bönfaller jag honom att stanna hos mig. Försvinn inte. Försvinn inte. Jag älskar dig! Sonen i mina armar är inte större än en nyfödd, jag torkar tårarna och försöker desperat få kontakt med honom. Jag säger hans namn, lockar till mig hans uppmärksamthet enligt konstens alla regler och till slut vänder han på huvudet. Hårda grå ögon låser mina i en främmande medveten blick. Han öppnar munnen, tar sats, och säger med en hetsig klarhet som överröstar allt:

DU SKA DÖ

Och det gör jag, bara för att vakna av ett hysteriskt oväsen. Någon skriker.
Det är jag som skriker.

Leave a Comment