Ett snabbare språk

Vi ska läsa l’Amant av Marguerite Duras till på torsdag. Hon skriver ungefär så här, med långa meningar som ibland sträcker sig över en halv pocketsida. På franska blir meningarna väldigt mycket längre när man broderar ut dem än vad de rimligen kan bli på vårt modersmål. Man måste läsa fortare än jag gör om man ska få något sammanhang. Hennes språk är gjort för snabba läsare och mitt färgas, som alltid, av andras:

Mina ben är tunga när jag lyfter fötterna, armarna har jag med mig för att de sitter fast men de har tappat styrseln och slänger i takt med stegen. Huvudet är tyngre än allt annat, mitt huvud är större, varmare, och möjligen fyllt av vatten. Det skulle lika gärna kunnat vara det, det hade inte gjort någon skillnad. Mina ögon anstränger sig för att se det jag tittar på, men de orkar inte ge en rättvis bild, de ger mig verkligheten i två lager, det alla andra ser och bakom det skymtar min egen syn. Som 3D. Jag står i rulltrappan upp från tunnelbanan, den är jättelång, som fem vanliga rulltrappor, och brant. Jag är ensam i den. Jag tittar upp mot toppen, håller mig i ledbandet och lutar mig lite bakåt, och bilden skiftar till första uppförbacken i en bergochdalbana. Långsamt och obevekligt dras vi upp mot krönet, uppför på spåret som vi inte kan se, förväntan och adrenalin testar terrängen i bröstet. Bilden skiftar igen. Grå väggar, dassigt tak och metalltrappan bildar en tunnel, en filmatisering av en rulltrappsfärd. Jag är åskådare, lutar mig tillbaka och betraktar scenen som på TV. Det har redan hänt, och det kommer hända många gånger till. Jag behöver inte delta.

Solens låga strålar sätter eld på redan orangea och röda löv, de glöder i trädtopparna och på marken ligger deras fallna likar och minns, minns hur det var förr, förr när de också satt högt däruppe på första raden till dagens sista stora skådespel och glödde mot henne, hon som ger oss livet. Jag sparkar bland löven, ser på dem när de flyger upp och ännu en gång faller mot marken, mot gräset, mot vintervilan. Jag får tag i en lågt hängande gren och skakar den försiktigt, med värme, med tillgivenhet för alla de löv som genast släpper taget om sin gren och singlar ner över mig, lilla jag, hon som blev deras sista rörelse. Solen väcker det gröna i gräset, färgen gör ont i sin skönhet och ängen är full av gula löv, de är överallt, i träden, på marken, i luften, min värld svämmar över av dem.

Chailatte. En riktig. Danseleverna vrivlar omkring framför mig, rytmen repeteras om och om igen, ingen förstår språket, sången som vi ska tolka, men det gör ingenting, vi dansar ändå. Läraren är frånvarande, precis som jag, och hennes vikarie kan inte koreografin. Vi kommer inte att lära oss något nytt idag. Jag hade inte behövt ta mig hit. Det gör ingenting. Jag lutar huvudet mot väggen, lyssnar på musiken, ser de andra koncentrerat snurra, förföra, locka i takt, minnas stegen. Missa stegen. Den vackra vikarien med sitt långa blonda hår ser intresserat på, försöker ta in helheten, se vad det är eleverna försöker göra. Jag vet inte hennes namn, jag kom hit långt efter det. Hon är klädd i rosa, lila, tygsemsor från armbågar och höftknut. Musiken dunkar sig in i mitt huvud, genljuder i resonansen, myntsjalarna klirrar i otakt, jag tappar intresset, jag går min väg.

Leave a Comment