Exklusivt

Vår frukostvärdinna Olga har varit hemma i Lettland i 2 månader, men kom tillbaka till oss i måndags och då hade hon med sig små söta gift bags till oss. I dem fick vi alla varsin tjusig chokladförpackning, en burk lettisk honung och Rigas Svarta Balsam*. Sistnämnda ska hjälpa mot halsont, och eftersom jag är sjuk så sitter jag hemma på sofflocket och kurerar mig med spetsat te. Och eftersom så är fallet, och jag inte kan göra så mycket annat till följd av underhaltig energinivå, så passar jag på att berätta om ett nyhetsinslag jag såg som lämnade mig bedövat stum – ni vet när man ser någonting som är så oväntat, eller orimligt i rådande situation, att hjärnan inte riktigt hinner med. Sådär så att man bara stannar upp och stirrar, medan man väntar på att ens hjärna ska förklara för en vad det är man tittar på.

Det gick på nyheterna, som sagt. Arkivbilder hade upptäckts på något komplicerat vänster i militärens djupaste gömmor, efterforskningar hade gjorts och ”nu kunde man avslöja” – ni vet hur det brukar låta.

Någon gång under 1970-talet började några av samhällets mindre tursamma medlemmar söka sig bort från misären i stan, för att se om det gick att klara sig på annat håll. De fann en övergiven by i Norrlands skogar, halvt förfallen, i lika stort behov av dem som de av den. Ryktet spred sig och andra började flytta dit. Det rörde sig om papperslösa, hemlösa, utstötta individer som tillsammans försökte starta ett eget samhälle och ge sig själva en andra chans. Det höll i sig ganska länge. De hade lyckats få liv i en gammal butik, enkel kommers bedrevs genom byteshandel, en del jagade, fiskade, började odla så smått.

1983 bestämde sig staten för att det lilla spirande samhället utgjorde ett hot, och en tidig vårdag i mars anföll luftvapnet. När den första bombvågen var över gick marktrupper in. Man valde detta tillfälle att testa en ny stridsmaskin som senare aldrig skulle komma ut på marknaden; något större än en stridsvagn, med armar försedda med gripklor à la krabba. Den grep tag om de få övergivna bilvraken som fanns och slungade dem in i husen intill.

Ingen i byn överlevde. Dåvarande statsministern hörs i en kort intervju säga att han aldrig, aldrig skulle ha givit sitt godkännande till ett sådant företag; hade han vetat att man tänkte gå in med stridsflygplan hade han sagt nej eftersom luftvapnet är extremt dyrt.

Bilden skiftar och dagens reporter ses promenera mot kameran på en övergiven snötäckt gata. Han säger att han befinner sig i hjärtat av det som en gång var en plats för hopp om en andra chans, ett hopp som så brutalt kossades att ingen kunde sprida det vidare, och han spekulerar vilt i vad som fått en på intet vis militärt styrd regering i ett stabilt fredligt land att reagera så våldsamt. Vad hade man upptäckt? Var den sociala utstöttheten bara en täckmantel för invånarna? Var det kanske egentligen ryssar som höll på att skapa en underjordisk spionbas? Och så vidare.

Jag bör tillägga att när inslaget var slut var jag så bestört att jag stängde av tvn och vaknade.

Flera dagar senare kan jag fortfarande inte skaka av mig bilderna av den höga klippan intill byn. Täckt av snö och is, så otillgänglig, och på en avsats lite ovanför halvvägs ligger ett svart bilvrak intryckt. Jag tänker att den outgivna stridsmaskinen måste vara upphov till det, och att det svindlar vid tanken på hur mycket man inte vet.

 

______________________________

*Rīgas Melnais balzams, en spritsort gjord på cirka 24 örter plus vodka efter hemligt recept. Den har en mycket speciell prägel och passar kanske inte att dricka som den är, utan snarare som kaffekask eller blandad med te. Legenden hävdar att den ryska kejsarinnan Katarina II (Katarina den stora) blev sjuk under en vistelse till Riga och offererades svart balsam av A Kunze. Hon blev frisk med hjälp av, eller trots, drycken (Wikipedia).

→ Bilden kommer från Svenska Fyrsällskapet – Swedish Lighthouse Society.

 

3 Comments

Leave a Comment