Filosofivolt

 

Du vet de där gångerna på morgonen, när man fortfarande står i morgonrocken framför garderoben, och inte har den ringaste aning om hur man ska klä sig. Det där tillfället då man väljer att dela med sig, till alla och ingen, av den enda korta meningen som rör sig i sinnet och irriterat utbrister:

”Jag har inga kläder!”

Det är aldrig sant, förstås. Det finns massor av kläder i garderoben. Problemet är snarare att koordinationen mellan inspirationskurvan och dygnsrytmen klockan 05:30 har mer gemensamt med sagornas värld än med verkligheten. Inga kläder passar ihop, man provar än det ena än det andra medan tiden går och till slut måste man antingen bara ta någonting, eller missa bussen. Eller både och.

Men när man står där framför garderoben och funderar, alltså innan man kan se fram emot att missa bussen och starta dagen på fel sätt, så dyker alltid samma tanke upp – i alla fall hos mig: tänk om jag kunde se in i framtiden och se vad jag kommer att ha på mig när jag går hemifrån, då kunde jag bara ta på mig det nu och slippa stå här och tramsa. Tänk vad praktiskt det skulle vara.
Problemet med det är att mitt slutgiltiga klädval är resultatet av föregående beslutsångest, så om jag inte upplever beslutsångesten skulle resultatet bli annorlunda. Alltså är det värdelöst att spendera massa tid framför garderoben på morgonen. Vet man inte vad man ska ha på sig är det bara att ta första bästa.

Ingen kvinna resonerar på det här sättet förstås. Det vore total galenskap.

Samma princip kan användas när man har en jobbig dag framför sig. Man går hemifrån på morgonen och tänker att ”jag önskar jag kunde snabbspola mitt liv fram till det ögonblicket jag kommer hem igen”. Men i det ögonblicket då man kommer hem har man väldigt livliga minnen av vad man har gjort under dagen, man kommer att minnas vad man har upplevt precis som vanligt, precis som vilken dag som helst. Man kommer att minnas att man har genomlevt dagen – för annars spelar snabbspolning ingen roll, då kan man lika gärna stanna hemma från början och bespara sig själv besväret.

Alltså. I det ögonblicket du kommer hem igen, det ögonblicket som du ville snabbspola fram till, så finns det ingenting som säger att du inte precis har snabbspolat dig fram till just det ögonblicket. Det betyder att det blir filosofiskt svårt att hävda att snabbspolning av tid inte är möjligt.

Just nu sitter jag med ett trasigt knä i ett väntrum och försöker snabbspola mig själv ett år framåt i tiden.

Jag tycker det går ganska bra.

Leave a Comment