Flickan på spåret

 Del I

Atmosfären var mörk, beige, som om någon fått i uppgift att måla den med bara svart och ockra. Det var tyst, som om självaste tiden höll andan. Som om hon hade lock för öronen.

Kira gick långsamt nedför rampen, andades i den dammiga luften och kände sig illa till mods. Platsen var egentligen inte hotfull men det fanns ingenting bekant med den, den kändes på något sätt lika verklig som en dröm. Som om tiden där stått stilla så länge att platsen själv glömt allt. Hennes fötter nådde sanden, kall och hårt packad, oföränderlig. Hon tittade ut över ett ökenlandskap som tycktes ändlöst, anonymt som ett gulnat fotografi, och kisade mot horisonten. I luften en bit bort, alldeles intill ett slitet träd som måste ha vuxit här innan vinden mojnade, hängde en suddig fläck. En optisk villa, tänkte hon och började gå ditåt. Fläcken hade en förstorande effekt på bakgrunden, från Kiras håll såg det ut som ett oregelbundet förstoringsglas. När hon kom närmare såg hon att fläcken liksom skimrade, hennes ögon ville få henne att tro att den rörde sig – det var den sortens fläck som man aldrig ser orörlig.

Flugor.

Ett moln av flugor. Mitt i en rörelse. Deras vingar fladdrade, men de förflyttade sig inte. Surret från flugorna tycktes eka genom oceaner av tid och nådde Kiras öron mer som en idé än som ett eget ljud. Hon rörde vid en av dem, den svajade lite innan den hittade sin plats igen. Hon tog flugan mellan tummen och pekfingret, plockade ner den ur luften och höll upp den framför sig. Den såg ut som vilket fluga som helst. När hon släppte taget lyfte den direkt och flög tillbaka till sin plats i molnet.

Kira såg sig omkring. Det fanns flera flugfläckar i luften längre bort, hon kunde se ett par tre stycken till om hon snurrade ett varv på stället. Det måste vara ett av de nya experimenten, tänkte hon bittert. Forskningscentret de var där för att besöka hörde inte till hennes favoriter.

”Kira!”

Esa ropade på henne. Hon vände sig om mot rampen och såg honom komma gående med samma uttryck som hon själv måste ha.

”Har du sett?” sa hon när han kom fram och visade honom flugmolnet. Han stirrade stumt på det en stund, upprepade hennes försök att väcka en av dem.

”Fan.” Han lyckades uttrycka en hel lagparagraf samt ett kortare föredrag om etik med det enda ordet. De gav varandra en blick som rymde en kort diskussion och började gå mot forskningscentret – en låg betongbyggnad med taggtråd runt.

Han höll upp handen mot den deprimerande byggnaden i en gest som sa varför?

”Såg du”, sa han mitt i rörelsen samtidigt som Kira ryckte på axlarna. Han pekade mot ett dike som låg lite avsides från området, och ändrade riktning. Han gick fort och hon följde efter ett par steg bakom.

Han kom fram till diket och stannade på kanten.

”Hej”, sa han rakt ner i marken.

Kira kom fram samtidigt som en flicka tittade upp som svar. Det var inget dike; flickan satt på en brant vall ner mot ett järnvägsspår. Det var en mörk plats, som Stockholm på vintern utan snö. Spåren blänkte, men det var för mörkt för att följa dem med blicken. På andra sidan skymtade konturen av vad som skulle kunna vara en tunnelbaneperrong. Kira kände igen flickan, hon såg precis ut som på fotot som media hade kablat ut över världen från dagen hon försvann. Smutsiga vita gymnastikskor, svarta leggings, stickad grön kortklänning och en rosa halsduk. Men det var trettio år sedan, tänkte hon bedövat. Det blonda håret var lortigt, ansiktet fläckat av lera och damm och de blå ögonen matta av trötthet och… någonting annat. Det fattades någonting i dem. Liv.

”Vad heter du?” frågade Esa.

De blå ögonen blänkte till, det var bara en kort skymt men Kira hann se det. Flickan dröjde med svaret, betraktade honom ointresserat på ett sätt som sa att hon lika gärna kunde ha valt att lägga blicken på en av stenarna i diket.

”Johannassss”, svarade hon och betonade s. ”Jag ramlade ner på spåret.”

Kira mindes det. Flickan på fotot som hade trillat ner på tunnelbanespåret, gjort en liten volt över elledningen och gått upp i rök. Som ett trolleritrick på scen, som ett av vittnena hade sagt. Man hade sökt henne i veckor, letat igenom New Yorks hela tunnelsystem och efterlyst henne i media, men hon var borta.

Kira tittade ner mot spåret.

”Ramlade du där?”

Johannas följde hennes blick.

”Jag landade där.”

”När?”

Hon ryckte likgiltigt på axlarna.

”Vi ska gå in. Vill du följa med?” Esa höll ut handen mot henne men hon rörde sig inte, skakade bara på huvudet.

”Vi kommer tillbaka senare”, sa Kira vänligt, vände sig om och drog med sig Esa i armen.

spåret

Gå vidare till del II

 

Leave a Comment