försök förklara flow

 

Det här är banne mig bland det absolut bästa som finns…! Jag är ensam, det är tyst och lugnt, det är sent på kvällen och precis i början på det där flowet som man ibland kan gå dagar utan. Ingen riskerar att komma och störa mig och bryta stämningen, ingen envisas med att prata med mig eller dra igång störande ljud som typ… ja, vilket som helst, och ingen lär ringa. Eller, jag har stängt av ljudet så jag slipper bry mig om ifall nån ringer eller inte.

Flow och trötthet verkar gå hand i hand, i alla fall i mitt fall. Det är som om hjärnan inte riktigt orkar hålla i sina ramar, barriärerna blir lite mjuka – eller ”elastiska” kanske passar bättre – och idéer som vanligtvis brukar vända i dörren kommer in istället. Nackdelen är väl att man är trött och inte har energi att ta tag i allting som rusar upp till ytan och drar och sliter i uppmärksamheten tills man inte vet vilket fot man ska stå på.

Alltså.

Tänk dig din egen renskrapade runda middagstallrik. På andra sidan bordet, mitt emot dig, sitter din vän. Han lutar huvudet i handen, stirrar slött ner i bordet och lyssnar på dig när du pratar om din dotter:

”Hon har sina stunder, som vi ju alla vet, när hon liksom bara… försvinner… bort. Hon går in i sin egen lilla värld och det går inte att riktigt nå fram.”

Din vän nickar, ler tankspritt:

”Ja, så har hon alltid varit. Hon har det inte så lätt alla gånger.”

”Hm… Ja, ibland undrar jag vart hon tar vägen.” Du skrattar, skämtar till det: ”Vet du det?”

Din ton visar att du inte förväntar dig ett svar, det var bara ett försök att lätta upp ett ämne som höll på att glida dig ur händerna, men din vän tittar upp, ler brett.

”Ja. Jag vet vart hon tar vägen.”

Du anar början till någonting intressant, och utmanar honom på det där sättet som du vet att han inte kan motstå; du ser honom stadigt i ögonen, tar en klunk vin, och säger med återhållen intensitet:

”Kan du inte tala om det för mig?”

Hans leende blir klurigt, blicken vandrar ofokuserat och fastnar på din tallrik. Han sträcker sig fram och flyttar tallriken så att ni har den mitt emellan er på bordet.

”Det här är en virvel”, säger han och gör en cirklande rörelse med handen ovanför tallriken. ”Som i vatten, en vattenvirvel.”

Han gör en paus och tittar på dig för att se om du kan följa honom i metaforen, som, i ärlighetens namn, inte är en särskilt komplicerad historia.

”Som i alla virvlar snurrar vattnet fortast här i mitten, och längst ut vid kanterna går det långsammare. Ok?”

Du nickar förväntansfullt, och känner på dig att det här kommer att bli precis så intressant som du hoppades.

”Det här är varje människas själ. Hålet som blir i mitten, där vattnet snurrar som fortast, är som en brunn och det är ur den som inspirationen kommer. Alla idéer, alla drömmar.

Alla människor simmar i det här vattnet. En del ute på kanten, andra nära mitten, och vissa har lyckats ta sig av tallriken och ligger och plaskar i nån liten pöl på bordet – det är de sjuka människorna, för övrigt.

De som rör sig längst ut på kanten är de som saknar djup, eller… som saknar… driv. De som inte egentligen har några mål, som inte drömmer om nätterna – eller dagarna heller, för den delen – och som helst bara vill vara. Förstår du?”

”Du menar de tråkiga människorna”, säger du och skrattar åt hans diplomati.

”Ja… typ. Närmast mitten har vi skapande människor, spelar ingen roll vad, men de skapar i alla fall, på ett eller annat sätt. Ju närmare hålet i virveln som man simmar, desto fler och bättre idéer får man. Men”, säger han och håller teatraliskt upp ett varnande finger, ”det är inte bara inspiration man hittar i hålet, det är också galenskap. Ren och skär vettvillighet. Evig förlust av sitt grepp om verkligheten.”

Han gör en konstpaus och kontrollerar att alla som hör har förstått vidden av hans ord. Det verkar de ha gjort.

”Om man simmar för nära faller man ner i brunnen, och det finns ingen väg upp för där nere är strömmen alldeles för stark. Hjärnan har en förmåga att inte alltid vilja simma så nära, i ren självbevarelsedrift antar jag. Det är därför som så många konstnärer blir missbrukare. Alkohol får dig att simma långsammare, så att du dras längre in mot mitten av virveln. Ju närmare mitten man är när man skapar, desto bättre blir upplevelsen. Ruset man får av farten i vattnet kanaliseras av de skickligaste och gör resultatet lysande. Tyvärr är det många som trillar ner i hålet, van Gogh är – om man ska tro vad som berättas om honom – ett bra exempel. Han höll sig precis på kanten i många år, men orkade till slut inte hålla i sig längre.”

Han tystnar, och lutar sig tillbaka på stolen.

Du betraktar tyst din middagstallrik med nya ögon, och minns din fråga:

”Och… min dotter, i allt det här?”

”Luften ovanför virvelns mitt snurrar i samma fart. Det blåser öronbedövande och man ser dåligt ut mot tallrikens kanter. Det är lätt att simma med strömmen, tungt att ta sig tillbaka. När man väl är därute i vattnet som drar en runt, runt, med vinden vinande i öronen och vattenstänk i ögonen, är det svårt att uppfatta dem som står på kanten och ropar. Det krävs en enorm viljeansträngning för att vända om och börja kämpa sig tillbaka för att kunna uppfatta vad som händer längre ut, där solen lyser och vattnet är lugnare.

Din dotter är så ung, hon har inte lärt sig att styra så bra ännu.”

”Så… jag kan alltså inte nå henne. Menar du att vi borde låta henne vara ifred när hon är så där?” Du är en strikt förälder, och tanken på att bara släppa taget och backa känns inte som en konstruktiv idé.

”Njae, hon måste lära sig att styra själv, ingen kommer att ha förståelse eller överseende med det där när hon blir vuxen.”

Han böjer sig bakåt, gäspar och sträcker på armarna.

”Det var bara en förklaring, inget annat.”

 

Leave a Comment