Förvirring

Det är kallt och mörkt, gatlyktorna blänker i svarta vattenpölar och busshållplatsen är tom. Det brukar finnas en till, en hantverkare av något slag, men den här morgonen är han inte där. Jag smuttar te ur en termosmugg och drömmer mig bort. Enlig den elektroniska busskylten har jag 3 minuter.
3 SL-minuter.
Det kan alltså röra sig om vilken tidsrymd som helst. Bussen kan mycket väl redan ha gått, särskilt med tanke på att jag är ensam.
Bussen kommer, jag kliver på, blippar mitt kort och går för att sätta mig.
Bussen är tom.
Bussen är aldrig tom. Jag och chauffören känns som de enda levande människorna i världen. Jag sätter mig inte utan går tillbaka fram till honom:
Jag: Hej
Busschauffören: Hej
Träd och gatlyktor far surrealistiskt förbi utanför, bussen skulle kunna lyfta och flyga iväg och det hade inte känts mer konstigt för det. Jag betraktar det regntunga blänkande mörkret framför oss:
Jag: Due… vilken buss klev jag på nu?
Jag håller blicken fäst vid vägen, men jag hör att han ler innan han svarar:
119.
Jag: Jahaa…
Busschauffören: Var det fel?
Jag: Mm.
Busschauffören: Vilken buss skulle du med?
Jag: 541.
Busschauffören: Hehe. Ja det gäller att se upp vilken buss man kliver på!
Jag: Haha… ja.
Vi rullar vidare en stund medan jag funderar på var det gick snett någonstans.
Busschauffören: Ja, men jag släpper väl av dig här då. Jag  tyckte väl det var lite konstigt, det är inte så många som brukar åka åt det här hållet.
Jag: Haha. Tack.

1 Comment

  • Anna says:

    Ja, jäklar vad knepigt det är att åka kommunalt! 😉
    Själv föredrar jag att åka förbi min station, helst flera gånger, så jag får tillbringa extra mycket tid med att vänta och byta och åka fram och tillbaka.

Leave a Comment