Framtidens bonde

Det är en karl, en gammal farbror, som går sin dagliga promenad där på trottoaren. Han går böjd med händerna i byxfickorna, klädd i utslitna joggingbyxor och en t-tröja som det står HEJA LEKSAND på. Man söker automatiskt med blicken efter hunden som så självklart tycks passa in i bilden, men den gamle mannen går ensam. Med dyster min och ansiktet fårat i bittra linjer tittar han upp när han går över en folktom gata, sedan försvinner han runt ett hörn.

Han hade alltid varit lite ensam, var inte den sortens sociala person som tog första steget till kontakt med andra människor. Inte för att han skydde dem, tvärtom, men han var feg; rädd för att bli avvisad, rädd för att inte duga i andras ögon och rädd för att dela med sig. Uppväxten hade kantats av regelbundna slagsmål med brodern om föräldrarnas uppmärksamhet, något som varit en bristvara eftersom bondgården tagit nästan all deras vakna tid i anspråk. Som ung hade han haft få vänner och flickvännerna hade också de varit lätträknade. Hans val att gå i sin fars spår som hönsbonde, i kombination med sitt blyga och slutna sätt, hade lett till ett ensamt liv punkterat av bara några få oaser av socialt umgänge. Hans familj bestod nu av bondgården, som alltid, och brodern samt dennes familj och barnbarn. Han hade gärna haft egna barn, men för det behövdes en kvinna och sådana växte inte på träd, i alla fall inte däromkring – där växte för övrigt inte särskilt mycket annat heller nuförtiden. Han hade i yngre dagar försökt sig på det där med kontaktannonser i tidningar och på internet, men han hade aldrig träffat en enda normal kvinna. Efter att ha träffat ”en mogen kvinna med barnasinnet kvar” och tillsammans med denna promenerat längs en sjöstrand och diskuterat huruvida det var rätt gjort mot skoindustrin att tillverka egna skor eller ej, så gav han upp. Istället ställde han upp i tv. Det hade varit en av alla de otaliga dokusåpor som var så populära under åren efter millennieskiftet, Bonde söker fru, och han hade haft tur som blivit antagen. Han hade fått en hel del brev men insåg efter ett par försök att det inte gav mer än vad nät-dejtingen hade gjort. Så hur hade det slutat? Han hade varit ung då, men inte hade det hjälpt inte…

Strax efter det misslyckandet… eller ja, man kunde väl säga att det där med att hitta en kvinna var ett pågående misslyckande; ett kroniskt tillstånd med toppar och dalar, ungefär som sockersjuka… men efter just den markanta toppen – den märkt ”dokusåpa” – i hans misslyckandekurva så hade fågelinfluensan vänt sin sjuka blick mot landet, och han hade till och med fått avliva ankorna i ankdammen trots att de var vingklippta och aldrig hade visat minsta tecken på ohälsa. Dagarna efteråt hade bestämmelsen kommit att det var absurt att avliva så mycket flygfä och att gårdarna istället skulle sättas i karantän, men då var det redan för sent; gårdens enda kvinnliga invånare var redan förlorade.

Det var då han bestämt sig för att bli mjölkbonde, för i fågelindustrin hade han stått på noll igen och galna kosjukan tillhörde ju det förgångna. Där fanns framtiden! På mjölkens och nötköttets förlovade marknad. Dessutom hade han känt sig väldigt ensam sedan hönsen lämnat honom.

Den här dagen gick han långsamt omkring i stan och tänkte tillbaka. Han skulle ju ha valt annorlunda förstås, om han hade fått leva om sitt liv. Skulle aldrig ha blivit bonde utan satsat på traktorverkstad istället, som han senare skulle ha uppgraderat till verkstad för de maskiner som ersatt traktorerna. Och öppnat traktormuseum. Fast vad hade det tjänat till? Jorbruket, om man nu fortfarande kunde kalla det så, hade efter många år av sakta förfall via färre och färre anställda, större och större områden och sämre och sämre kvalitet på grund av brist på resurser slutligen flyttats till de stora glaskomplexen på Mars – rena science fiction – och med en verkstad skulle han ha blivit tvungen att följa efter. Flytta till Mars… Han kunde inte ens tänka sig att flytta till grannbyn.

Så här på sin ålders höst hade han ovanpå sitt redan reserverade sätt blivit riktigt tjurig. Han gick sina fem kilometer om dagen, vägrade skaffa hörapparat – eller förlåt, hörchip hette det ju; ett litet chip man nöp fast inne i örat istället för de där antika utanpåsnäckorna – och tyckte inte att hund var något alternativ eftersom han inte var säker på hur långt han hade kvar i livet. Så gammal var han faktiskt inte, men han kände sig äldre. Ensamhet åldrar i förtid och suger färgen ur livet. Ingenting var sig likt sedan barndomen på sjuttiotalet, hela samhället och framför allt samhällsandan hade förändrats. Nu var det mesta främmande för honom och förändringens svallvågor hade fått honom att tappa fotfästet och tilliten till den styrande generationen. Han var övertygad om att det goda i livet var på väg mot sitt slut; kanske till och med livet självt. Det skulle bli som i Matrix, tänkte han, fast utan människor. En värld av konstgjort. Hans brors barnbarn hade gett honom en liten robothund i åttioårspresent, med motiveringen att han inte skulle känna sig så ensam eftersom han inte hade någon riktig hund, men han hade aldrig brytt sig om den. Vad var det för självbedrägerier de sysslade med nuförtiden? Vem kunde någonsin få för sig en så vrickad idé som att en bit konstgjort med batterier – batterier man laddade väldigt sällan visserligen – kunde sprida tillräckligt med färg omkring sig för att världen skulle upphöra att mala på i svartvitt? Men folk ville väl tro det, det var den anda som genomsyrade samhället idag. I tristess och desperation gick man på nästan vad som helst under löftet om bättre mottagning för livets goda.

Han hade svårt att acceptera de omvälvande förändringar som världen höll på att genomgå, det var mycket bättre förr. Nu fanns inte tillräckligt med färskvatten för att underhålla åkrarna, jorden var sönderodlad och korna fick pulvermat. Han bara väntade på den dag då ”kycklingklubba med potatis och morötter” skulle lanseras i pulverform. Ett par droppar vatten bara och – poff! – så skulle maten materialisera sig ur pulverhögen på tallriken. Det skulle smaka plast förstås, men efter ett par enträgna försök så skulle man tro att kycklingklubba med potatis och morötter alltid hade smakat precis så.

Han passerade en kiosk i ett gathörn och kastade en blick på framsidan av en jordbrukartidning; ”konstruera din egen ko” var huvudnyheten. Han suckade. Det var som om folk blivit allergiska mot allt som gick naturligt till. Genmanipuleringen hade forcerat taket för det han någonsin trott möjligt; nu kunde man plocka ihop sina husdjurs egna DNA-kedjor. Det var lite som att gå och handla på IKEA. Man fick en mall, ”ko” till exempel, och sedan fick man välja egenskaperna som man ville inom ramen för vad en kos fysik tillåter. Han tänkte på sina kossor som stod hemma på gården, det var riktiga kossor det! Med sina fel och brister och personligheter och mjölk som smakade mjölk och inget annat…

Alla var förstås inte positiva till detta sätt att bokstavligen ta naturens utveckling i egna händer. Kontroversen hade varit stor och det var ännu bara tillåtet i ett fåtal länder, däribland Danmark, vars platta torrlagda landskap krävde extremt uthålliga kossor med kamelliknande egenskaper för att det skulle bli någon mjölk över huvudtaget under sommarmånaderna då det var som varmast. Växthuseffekten hade slagit planeten med full kraft för sådär en 20 år sedan, och Danmarks somrar hade lagt sig till med rena ökenfasonerna. Man sade att det var ”en period” som planeten gick igenom, precis som istiderna, och att om ett par tusen år så skulle det vända och börja gå mot en ny sådan. Ett par tusen år i den här takten, tänkte han, då finns det ingen planet kvar att kunna överväga en istid.

Han kom fram till stans stora vägkorsning och svängde i enlighet med sin dagliga runda ut på landsvägen som sträckte sig så långt ögat kunde nå över prärien. Prärie, tänkte han, sådana ska det väl inte finnas här heller. Men verkligheten ville inte lyssna på det örat, prärien låg obevekligt kvar där den låg och borta var den gångna tidens vajande gula rapsfält och gröna betesmarker…
Men var det verkligen så illa, om man tänkte efter? För Jorden hade under mer än hundra års tid varit på väg dit där hon var idag, det var hans generations fel och det var dagens generation som fått det tunga ansvaret för röjningsarbetet. Vad kunde man egentligen göra i deras situation; saker och ting var ju som de var. Att flytta så mycket som möjligt till Mars för att ge Jorden en chans att återhämta sig under sådär en femtio år eller så, det var kanske inte så tokigt som det verkade… Det var kanske bästa möjliga lösningen under rådande omständigheter? Vad visste han, en enkel före detta bonde som likt varenda åldring före honom sentimentalt drömde om det förgångna och glorifierade de dagar då korna genmanipulerades den naturliga vägen och mat som smakade plast förmodligen också var av plast…

Han stannade. Ensam stod han stilla på vägrenen, middagshetten brände på hjässan och t-tröjan klibbade mot ryggen. Han såg sig stilla omkring på landsvägen och de torra fälten.

Det är ju sant, tänkte han. Vad kan man egentligen göra åt saken? Jag kan inte göra någonting. Man kan inte förändra det som varit. Minnet är en opålitlig form av arkiv; det förändrar och förskönar och berättar bara vissa delar av historien, oftast bara sådant man vill höra, sådant som man önskar hade varit… Det… var med största sannolikhet inte särskilt mycket bättre förr, bara annorlunda…

Hans ansiktes bittra fåror bröts långsamt upp i ett leende bakom vilket man kunde ana pojken från sjuttiotalet. Han återtog sin promenad. Med denna nya insikt – en insikt som egentligen hade funnits där hela tiden men som dittills omsorgsfullt undvikit uppmärksamhet – tätt tryckt mot hjärtat gick han lättare. Han skulle inte följa resten av sin dagliga runda idag: han skulle gå en liten omväg hem, och han visste precis vart.

Nu, om man tittar ditåt, kan man se den gamle mannen på trottoaren igen, men nu är han på väg åt motsatt håll. Han har kavlat upp byxorna till knäna i värmen och tittar inte längre ner i marken som om han var rädd att få ögonkontakt med någon. Han ser ut som en människa som tidigare tyngd av bekymmer varit och biktat sig och fått sin förlåtelse godtagen.
Han småler mystiskt för sig själv.
Under armen håller han en liten svart labradorvalp.

Leave a Comment