Friends Arena

Vi var på visning av Friends Arena i slutet av augusti.

Jag säger ”vi” och menar jag och mina världsklasskollegor förstås. Det var ett arrangemang för hotellpersonal, för att vi bättre ska kunna sälja in arenan och de evenemang som hålls där. Besöket var frivilligt, men vem vill inte gå på guidad tur där liksom?

Vi samlades i en av logerna – nummer 40, närmare bestämt – där vi serverades fika och en presentation av arenans bakgrund, bygge, framtid och omgivning. Praktiska saker såsom logistik, restauranger och barer klarnade för oss som aldrig varit där och hittills haft en ganska vag uppfattning av stället.

Logens fönstervägg till vänster om oss vette ut mot gräsplanen långt nedanför, och under hela presentationen satt jag och kastade sidoblickar ut mot rader och åter rader av tusentals dovt blå stolar runt den vidsträckta planen. Vissa av stolarna var gula, de stod utströdda här och där i den blå stolarmén som stjärnor på natthimlen. Mot slutet av presentationen kunde jag inte låta bli:

”Förlåt, men alltså varför är en del av stolarna gula?”

”Det ska tydligen vara ett medvetet val från arkitektens sida, något att vila ögonen på.”

Efter presentationen visades vi runt genom hissar, ut på olika våningsplan i havet av stolar, in förbi barer, genom långa korridorer, ut på den lilla inbyggda gatan där artister och andra anländer med sina bussar för att snabbt komma in och ut, och så ut på själva planen.

Ja, ok, vi fick inte gå på själva planen. Fan. Vi gick längs med den.

Jag hade så svårt att inte släppa väska och cykelhjälm på plats och springa ut och ställa mig i mitten, rakt under de fyra 65 kvm stora skärmarna som tillsammans väger 65 ton, sträcka upp armarna och försöka ta in den svindlande omfattningen av stället;

Fyrkanter av sol, stora som tennisplaner, nådde gräsplan och läktare genom det öppna taket och arenan tycktes sova i solen, på samma sätt som antikens tempel och teatrar. Man fick känslan av att inte vilja störa. Ekon av jubel, vrål, musik, fest, skratt och energi från 60 000 människor samlade på samma ställe – om än aldrig så svaga – studsade fortfarande mellan hundratals rader av tomma stolar och skapade ett sorts brus av förväntan, som om arenan längtade och drömde om framtida storverk.

Jag dröjde mig kvar, tog bilder och lyssnade, andlöst fascinerad av att en plats kan ha sin egen röst.

Nästa gång, om jag någonsin får chansen igen, så ska jag ställa mig i mitten på den planen.

20130826_100619

20130826_114116

image-1377519235159-V

20130826_112552fb

Stort tack till Caroline Strand, Solna Stad, som lät oss komma och häsa på Friends Arena.

2 Comments

Leave a Comment