Göteborg. Genève. Same difference.

 

jeudi 29 novembre 2007:

När ord som ”näs” börjar stavas med två ”ä”, när vägskyltarna börjar indikera orter med namn som ”Nossan” – eller fantasifulla remixer; ”Nosseborg” – och trafikplatserna har namn i stil med ”Hulanmotet”, då vet man att man börjar närma sig gränserna för vad man vanligtvis brukar kalla ”hemma” – ett ord som i mitt fall är synonymt med ”Sverige”.

Det är mörkt på vägen och regnet smattrar ihärdigt mot rutan där vindrutetorkarna vevar på, outtröttliga som en ledare på SATS. Lisebergs julpyntade torn – jag kallar det för torn därför att jag inte vet vad det egentligen är, möjligen skulle det kunna vara Europas största julgran – för vi är ju fortfarande i Europa – speglar sig tillsammans med stadens övriga lampor och ljus, som månen över ett hav av stjärnor, i E20s trefiliga yta. Från CD-spelaren dundrar den genom tiderna bästa balladen som någonsin komponerats. Den bästa, därför att den passar mig så bra. Allt är relativt, som man brukar säga, och i min värld så finns det ingen bättre sång om det som just i denna sekund försiggår, och som har försiggått i flera minuter nu, än denna. En underbar hyllning till alla som känner igen sig, men ändå inte. Ännu en avfart närmar sig. Det måste vara den. Jag svänger av mot… nej, jag hann inte läsa men det var säkert rätt.

Min guide i telefonen anstränger sig för att inte bli irriterad. Han berättar vad det är meningen att jag ska passera och jag bockar av sakerna vartefter. ”Nu ser du att vägen delar sig i tre och då ska du ta mittenvägen”, säger han. Jag betraktar scenen framför mig, men där jag är delar sig vägen bara i två. Den delar sig som ett Y. Jag anser inte att ”mittenvägen” är ett glasklart begrepp, så jag chansar till höger. Då frågar min guide vad jag håller på med, och sedan blir det tyst en sekund i luren. ”Men… Hur kunde du komma ut på motorvägen igen?” frågar han, mer förbryllat än otåligt. Hela projektet känns plötsligt ohanterligt, lite som att försöka stå på en fotboll. Ingen står någonsin på en fotboll, den är inte till för det, men om man ändå försöker så märker man ganska omgående att så fort man tror att man har balans så halkar man av den. Den här platsen är inte till för mig.

När jag slutligen trasslat mig in i centrum, eller i alla fall det som jag tror är centrum, så öppnar sig som en helt annan värld av vägmarkeringar. Ljusen blänker i backen och reflekteras från de målade strecken avsedda att underlätta trafiken. De går kors och tvärs, överallt och ingenstans. Det är omöjligt att se vart min fil tar vägen ute i korsningen och jag tvärstannar då jag upplever att det verkar bäst så. Det är som om det vid ett givet tillfälle blivit för många markeringar när man tillverkade den här korsningen, och att när man sjasade iväg de överflödiga strecken och pilarna så buntade de ihop sig och lade sig där. ”Där”, det är precis framför min bil. Jag står i en återvändsgränd, mitt i korsningen. Irriterad och less tittar jag närmare på vägen, och lite av mysteriet finner sitt svar; ungefär hälften av alla markeringar är järnspår. En spårvagn passerar ljudligt och skakigt, den ser lika stabil ut som en vagn i ”Spöktåget” på Gröna Lund. En stark känsla av déjà-vu faller över ryggen, jag har upplevt detta förut. Jag tänker efter, och ler ironiskt. Genève. Den enda staden jag hittills kört vilse i, men där jag känner igen mig överallt, som ett resultat av att ha åkt vilse så ofta och så allvarligt att jag till slut måste känna igen mig.

Musiken spelar vidare, osvikligt, lite som ett snöre man följer genom ett mörkt rum.

so close no matter how faaaar

Jag rullar över de utstötta vägmarkeringarna som utgör barriären för min inbillade återvändsgränd, kör ett och ett halvt varv i en rondell och sätter sedan kurs mot en smalare gata som ser rätt ut. Göteborg. Genève. Same difference.

________________________

 

 

Leave a Comment