Stefan, Maria och Angel flyttade igår

Tisdag, 6 augusti

Stefan, Maria och Angel flyttade igår. Det kändes tomt efter dem, som det alltid gör när någon går och man blir ensam kvar. Det känns fortfarande tomt, att veta att ingen bor där.

Nu är jag ensam på min trappavsats, jag målar om i förrådet med vidöppen dörr och har flera gånger redan kommit på att det vore bra att sandpappra lite på spacklet innan jag målar, och tänkt att jag ska fråga Stefan om han har nåt över som han vill bli av med. Sen kommer jag ihåg att jag är själv och spacklar mer noggrant.

Det känns så konstigt, de har ju alltid funnits där… Men vi har ändå inte umgåtts så mycket, utöver balkong- och trapphushäng alltså.

Jag skulle skriva om dem, och om hur lustigt det är att man kan sakna sådant som, om man hade haft det till hands, antagligen inte skulle ha valt att använda. Det är inte ovanligt att jag inte träffar dem på flera dagar, ändå saknar jag dem nu trots att de åkte igår. Så jag tog med mig datorn på tunnelbanan för att skriva av mig.

Jag sätter mig på ett av de säten som har vagnens dragspel bakom sig, så att ingen ska kunna sätta sig och läsa över axeln – jag avskyr sådant.

Stefan, Maria och Angel flyttade igår. Längre än så kommer jag inte. Vagnen är nästan tom men i fyrgruppen framför mig sitter en blond tjej med ryggen till och pratar i telefon. Från pannan letar sig två blonda flätor bakåt som en lagerkrans och möts i en svart gummisnodd mitt på bakhuvudet, resten av hennes ljusa hår hänger fritt. Hennes melodi bär nyanser av ett annat språk, möjligen engelska, och rösten vibrerar då och då. Jag lyssnar en stund i väntan på att koncentrationen ska komma tillbaka, men hennes ord gräver sig in i mig med trubbig spade och efter en stund märker jag att istället för att skriva om spöklägenheten på min trappavsats så antecknar jag hennes berättelse.

”Jag har precis pratat med Natalia, och alltså han slår henne. Han är helt galen,” säger Blond i mobilen. Natalia har fått näsan och flera ben i handen brutna, hon är kvar på sjukhuset fortfarande men har inga papper med sig. Kanske äger hon inga. Blond är på väg hem till huset som hon och Natalia delar för att hämta sina saker, hon bestämde sig för att flytta ut i samma ögonblick som Natalia berättade vad som hänt.

”Hon sa att hon skrek, men jag hörde ingenting… jag förstår inte. Jag bara sov medan han slog sönder henne.” Hon stöder armbågen mot fönstret och lutar pannan i sin darrande hand. Hon berättar att hon har skrivit till polisen som hon pratade med igår och bett dem meddela när mannen släpps, så att hon inte är kvar i huset när han kommer hem. Hon är rädd.

”Hunden är borta”, säger hon i telefonen. ”Han är gift med en svensk tjej och hon har hämtat den… Jag undrar om jag får sova hos dig ikväll”, fortsätter hon.

Jag vet såklart inte hur det gick för henne, eller för Natalia, hon steg av tåget och jag åkte vidare med den här hisnande känslan av perspektiv. Jag har det så bra, och jag är så tacksam att jag kan säga så.

Stefan, Maria och Angel flyttade igår. De är inte borta, och snart får jag nya grannar. De nya grannarna är också tre; Kenrick, Frida och lilla Kayden – en ettårig bärbar dregelfabrik, möjligen den sötaste som går att få tag i.

 

3 Comments

  • Stefan says:

    Stefan, Maria och Angel flyttade, men fann stillheten, lugnet och friden på landet. Idag åt de picknick uppe på berget med milsvid utsikt. De ska även fiska, och/eller hitta på någonting annat avkopplande. De saknar sin granne ganska mycket men tröstar sig med att de ju faktiskt åker ner till stora staden nu i helgen!
    Kommer inte bli kul med stress och press, men kul att träffa alla igen!

    PS. Ska jag lägga sandpapper i ett kuvert och skicka till ner i förväg?

    //Stefan.

  • Maria says:

    Fint!

    Kram på dig bästa ex-granne, vi ses snart!

  • Lisa says:

    Haha nej Stefan jag spacklade så noggrant till slut att det inte behövdes. Väggarna är klara, nu är det bara resten kvar! Kram på er båda 🙂

Leave a Comment