Gröna fingrar

gröna fingrar

Jag har aldrig haft gröna fingrar. De blommor som vanligtvis överlever min regelbundna närvaro tillhör uteslutande kaktussläktet. När jag bodde i Annecy, till exempel, så fanns det i vardagsrummet en stor palm som stod i en jättekruka på golvet precis i kurvan mellan trappan och tv-hörnan. Jag klippte ganska ofta den kurvan lite väl snävt och palmens tunna mjuka blad strök mig över axeln när jag for förbi. Jag ramlade alltså aldrig in i den, bröt aldrig några blad, stötte aldrig ens till krukan. Trots det, vilket jag ändå kallar behörigt avstånd, gulnade och vissnade bladen efter en tid. Bara de bladen som brukade tafsa mig på axeln förstås, för i övrigt mådde växten tydligen väldigt bra eftersom den blev större.

Inte ens de gånger jag gått in för att försöka få krukväxter för nybörjare att överleva har det hållit särskilt länge. Till slut har jag dragit slutsatsen att jag utger negativ grön energi. Jag är som kryptonit på blommor.

För ett år sedan fick jag en orkidé i inflyttningspresent av Rebecca, en ganska stor med intensivt cerisa blommor på. Jag tyckte den var så fin, och blev ledsen eftersom jag utan svårighet kunde se hur inträdet i min lägenhet satte likhetstecken till blommans förfall och undergång. Jag tänkte att jag kanske ändå kunde fördröja det oundvikliga ett litet tag, så jag köpte orkidéjord och blomsternäring och planterade om den i en glasvas, eftersom jag hade hört någonstans att rötterna skulle ha ljus. Efter en månad tappade den alla sina blommor, och jag var på väg att slänga den först men tänkte sedan, utan att alls tro på det, att kanske klarar den sig. Det var ungefär som att hoppas på att ett krigsoffer som fått en kula i bröstet ska klara sig. Det finns förresten ett ord för sådant – förnekelse tror jag det kallas.

 Nu har den stått ett år hemma hos mig, och på den tiden har fem rötter klättrat ur vasen och sträcker sig nu som gröna små fingrar i rät vinkel ut mot kylskåpet på andra sidan matbordet. Den har skjutit upp två nya stänglar, den ena stängeln råkade jag bryta av toppen på, så den stannade i växten men den andra är nu högre än de två ursprungliga och har gjort en egen blomma. När jag tittade efter alldeles nyss såg jag att även den avbrutna stängeln trotsar min närvaro och har börjat växa vidare.

 Helt otroligt.

 Halleluja.

 Jag köpte för inte så länge sen en aloeveraväxt, eftersom blad från den tydligen ska hjälpa mot brännskador. Jag ställde den bredvid orkidén, i hopp om att den skulle överleva på positiv orkidéenergi. Den svarade med att skicka ut två stjälkar – helt olika alla andra delar på samma växt – den ena som en spaningsantenn rakt upp, och den andra lite lurigt böjd som ett S i sidled. I toppen på stjälkarna kom det fram ett gäng små gröna trumpetformade blommor. Folk på besök som vet lite mer om växter än mig, det vill säga alla, kom med samma kommentar allihop:

 ”Åh… Jag visste inte att aloe vera kunde blomma.”

 Till slut blev stjälkarna så långa att jag blev nervös och tyckte det såg ut som om växten var på jakt efter bättre marker, så jag tog en sax och klippte av dem. Det var tre veckor sedan, men amputeringen verkar inte ha bekommit växten det minsta. Den skickar ut sina bladarmar på samma sätt istället. Silhuetten påminner om Medusas hår, vilket gör mig nästan lika nervös som spaningsantennerna. Ibland tänker jag att växten visserligen är stilla när jag är hemma, men så fort jag går så klättrar den förmodligen ur sin kruka och springer omkring i lägenheten. Och viftar med sina bladarmar.

 Därför funderar jag lite på om det kan bli nödvändigt att koppla mina köksväxter. Om det fortsätter så här borde jag kunna ta med dem ut på promenad till våren. – Shit vad kul, jag som alltid velat ha husdjur.

Jag har noterat samma fenomen på min balkong. Jag planterade kryddor i en stor självvattnande kruka där i v20120613_192425åras, en av dem var mynta och den växte upp till en regelrätt buske innan jag hann fatta vad som hänt och klippte till den. Den blommade också, små blålila blommor längst upp på stjälkarna. Jag fick snart klippa ner den igen, och insåg när jag satt där med saxen inne i bladdjungeln att jag höll på att klippa mynta på basilikans plats. Hade myntan fått basilikan att mutera i ren överlevnadsinstinkt, eller hade den växt in i basilikan och förvandlat den inifrån, som i Matrix? Växternas värld är som sagt obruten mark för mig. Jag letade mig ner till jorden och hittade myntans smygrot; en ny rot som minsann inte funnits där förut, och som lagt sig som en böjd liten sagobro tvärs igenom basilikan för att sno jord längre bort. Det såg ut som om den planerade att sakta men säkert kliva över sin granne och promenera vidare på andra sidan. På rotbron stod långa fina myntastjälkar med stora blad som stal solljuset.

Det kommer blommor ur allting, allt grönt jag tar in genom min ytterdörr – med undantag av grannens olivkvistar – inte bara överlever, utan stormtrivs. Jag bara väntar på den dag jag ska vakna av att alla mina växter sitter i min säng och väntar otåligt på frukost.

 

Leave a Comment