Ischgl

 

Varje gång jag är i alperna så kommer samma fråga tillbaka; varför bor jag inte här? Med “här” menas “i bergen”. De är min inspirationskälla, när jag tittar ut över dem känner jag mig full av storverk som bara ligger och väntar på att få se dagens ljus. De är frid och otålighet på samma gång, förväntan och glädje blandas med trygghet och… ja, tillgivenhet. Jag känner mig fri, och i minnet bleknar “hemma” till en kontrastlös tillvaro. Det är egentligen inte kritik, och nog egentligen inte ens särskilt sant, men det ligger något i bergsguidens ord från Serre Chevalier:

“Jag vet varför det är så svårt att anpassa sig till ett liv helt och hållet hemma i stan. När man är här, så är allting så… mycket hela tiden. När man fryser så fryser man så mycket att man tror att slutet är kommet, när man är varm så svettas man floder, när man åker skidor går det så fort att man tappar fartuppfattningen, när man faller slår man sig ordentligt, när det är mörkt så blir det kolsvart och så vidare. Du förstår vad jag menar. Hemma… ja, en påse chips och ett glas vin? En fika på stan? Ett pass på gymmet? Vad? Det finns ingenting att ersätta det med, det är därför det är så svårt. Jag har löst det.”

Han hade rätt förstås. Det finns ingenting att ersätta en offpist-tur med hemma. Och till er som tänker att ja, men det blir vardag i bergen också, det är kanske inte alls samma sak när man har det inpå husknuten, det finns nackdelar med det också, så säger jag att ni har rätt. Men bara till hälften. Jag har bott tillräckligt länge i bergen för att veta att vardagen aldrig får samma karaktär där som hemma. Aldrig. Det kan inte bli samma sak därför att det är inte samma sak.

Det fanns en tid då en sådan här dag hade knäckt mig; de andra är på berget, i nysnön, i solen, och jag. Sitter. Inne. Och det ska sägas att eftersom det inte är självvalt så är det lite mindre kul är det låter. Men. Vad hade jag förväntat mig? En vecka fylld av halvdagar, som bäst, och jag har fått mycket mer än det! Jag har fått 4 drömlika dagar i snön, idag är den femte dagen och mitt knä är begripligt nog överansträngt så jag vilar på soffan, i solen, i understället. Det råkar sammanfalla med kursdagen, så jag sitter och väntar på att seminariet om 1600-talet, Fedra och Prinsessan de Clèves ska börja på högskolans hemsida. Jag är glad, eftersom det besparar mig en hel del extraarbete nästa vecka att delta idag, och med knät är det ju som det är. Jag har kunnat åka långt över förväntan, även om det måste erkännas att det svider lite att det är nysnö och sol ute och jag sitter framför datorn – men å andra sidan är det nog bäst så här. Ändå.

Igår åkte jag och B på guidad offpist med en av urinvånarna här i Ischgl, den blyga guiden Martin. Det var bara vi tre. Vi skulle vara ute tre timmar, och det var klart värt det. Att vila benen i djup lössnö, med bergväggarnas höga konturer som tyst och stilla skymtar genom dimman, höra tystnaden, känna stillheten, och sedan vända brädan nedför och mer känna än se snön pulsera under sig… Ovärderligt.

 

Här är en bild från lunchstället. Och ja, det är mina spår man ser 😉

ISCHGL

 

 

 

2 Comments

  • MG says:

    Ser härligt ut, när adrenalinet flödar i en majestätisk omgivning så blir man lätt hög, man utvecklar ett beroende och sen så är man fast. Desto längre bort från civilisationen man befinner sig desto starkare blir kicken o frihetskänslan. Hygien för själen helt enkelt, och jag behöver ett bad 🙂

Leave a Comment