Kollektiv tystnad

 

Kollektiv tystnad kan föra ganska mycket oväsen. Tänk på alla människor som kliver av pendeltåget samtidigt på morgonen; många släpar fötterna i marken, vissa bär klackar som mer eller mindre bestämt träffar marken och punkterar viskandet av hundratals trampande sulor mot perrongens asfalt. Folk suckar, hostar, harklar sig, vissa talar lågmält med kollegan som brukar ta samma tåg och många lyssnar på musik i dåligt konstruerade hörlurar som låter de vispande ljuden nå ut till alla inom två meters radie. Allt sammantaget skapar en kakofoni av tysta människor på väg.

På första trappsteget ner från perrongen mot tunneln under spåren når musikens första toner upp. Någon spelar dragspel, men det går inte att avgöra vilken melodi det rör sig om. Folkströmmen når spärrarna och när spärrdörren pliktskyldigt går upp blir det plötsligt glasklart: förstärkt av gångtunnelns resonans virvlar de första melankoliska tonerna av en av filmens mest välkända valser fram mellan kakelväggarna. Till synes oberörda trampar människorna vidare, förbi spelmannen och runt hörnet mot uppgången längre bort. Han spelar ensam, och den vackra svepande musiken står i stark kontrast till hans uttråkade min. Hur kan någon spela sådan musik, och samtidigt se ut som om han helst skulle vara någon annanstans? Jag saktar ner stegen och sluter ögonen, känner hur varje ton rör vid hjärtat. Hela mitt väsen koncentreras på en melodi som tycks säga mig så mycket. Åh, försök klä musik i ord! Allt är svartvitt bakom musikens röda stråk. En man går in i mig bakifrån; jag stör strömmen. Utan att stanna tar jag istället ut svängen, kommer närmare spelmannen. Jag söker hans blick, men han tittar bort och ser mig inte. När jag går förbi ser jag att inte heller han är oberörd, ett kort stund skymtar lidelsen i hans ansikte innan ögonblicket är förbi och jag har vänt honom ryggen. Dragspelets sång följer mig och står så tydligt över folkströmmens dämpade sorl. Den tar mig om midjan och tillsammans med mitt hjärta dansar de i virvlar genom Sundbybergs stations gångtunnel, över de grå människornas böjda huvuden, oberörda.

Vid toppen av rulltrappan är stunden förbi. Min själ, som dröjt sig kvar i tunneln, kommer motvilligt ikapp mig och känslan är den av att komma tillbaka till verkligheten. Sorgset nynnar jag vidare i ett försök att förlänga ett ögonblick som redan passerat, tänker på alla mynten som ligger hemma i min andra väska och som spelmannen inte fick. Jag tar med dem imorgon, kanske spelar han då igen.

 

Leave a Comment