litterär transportsträcka

 

Jag vaknade av ljuden från Annas rörelser ute i köket. Porslin mot marmorbänken, bestick ur diskstället, kylskåpsdörren som då och då öppnades och stängdes. Jag vände mig trött mot de tunga fördragna gardinerna och försökte gissa vädret, hoppades att det skulle bli lika bra som igår. Utan att resa mig ålade jag mot fönstret, när sängen tog slut satte jag ner en hand på det svala golvet och ålade en bit till för att sträcka mig fram och glänta på gardinerna. Himlen var mulen och det regnade stillsamt utanför balkongen. Jag släppte taget om gardinen, hasade tillbaka i sängen och lät huvudet falla tungt mot kudden. Nu var inte det här tänkt som en solsemester, men regn kan suga inspirationen ur en morgon lika effektivt som en nål kan ta luften ur en ballong, så mitt projekt att resa mig ur sängen stannade av.

Jag avskyr att kliva upp. Det spelar ingen roll om jag har sovit tillräckligt, lagom, klart eller till och med för mycket. Handlingen i sig, att kliva upp ur sängen, är hemsk. När jag flyttade hemifrån till min första egna lägenhet skaffade jag en loftsäng det första jag gjorde. Den stod uppmonterad långt innan persienner, gardiner, taklampa eller några som helst andra möbler kom på plats. Det som var bra med en loftsäng var man man aldrig behövde kliva upp, man reste sig inte ur den, huvudet var kvar på samma nivå ända tills man klättrade baklänges nedför stegen. Det var ett mycket mjukare sätt att starta dagen på, och chanserna att gå hemifrån med en positiv världsbild ökade dramatiskt.

Momentet att kasta undan täcket var däremot oundvikligt. Vissa lediga dagar brukade jag ändå försöka, genom att ta med mig täcket när jag klev upp. Jag blev alltid lika besviken när jag måste inse att det bara var att skjuta det oundvikliga framför sig. Det hade blivit lite som att riva bort ett plåster; gör det snabbt. Det går definitivt fortare, men det är tveksamt om det gör mindre ont så därför blev det ofta som nu, att jag låg kvar och lät tankarna vandra och tiden gå.

Jag suckade. Vem vill gå på marknaden i hällregn? Och poolen är av uppenbara skäl inte heller ett alternativ. Jag hade ingen aning om vad vi skulle göra idag, jag hade liksom aldrig kommit på tanken att utarbeta någon plan B: i händelse av regn – i själva verket hade jag aldrig utarbetat någon plan över huvudtaget. Det var Anna som var hjärnan bakom allt, the mastermind, på det sättet var hon väldigt lätt att följa. Om inte hon hade några klara planer för dagen så skulle inte jag ha några idéer att komma med, nu när vädret svikit. Jag gillar inte att vara idélös, det ger mig en känsla av att inte bidra, att vara osjälvständig. Och om man drar resonemanget till sin spets – vilket jag gärna gör när jag är på dåligt humör – så blir jag en belastning genom att inte ha några idéer, eftersom det innebär att jag inte kan tänka själv och alltså är direkt osmart.

Konsekvensen av att ligga och elda upp sig själv, i försvar mot blotta tanken på att vara ointelligent, blir att man till slut måste aktivera sig. Jag föste täcket åt sidan, reste mig med väl avvägda rörelser och svor tyst när synen försvann tillsammans med blodtrycket. Jag tänkte på mamma och hennes standardkommentar:

”Lågt blodtryck, det brukar rökare få”, och så gav hon mig alltid samma utforskande blick och jag svarade alltid samma sak:

”Tror du verkligen att jag börjat röka?”

”Nejdå lilla gumman”, och så en glad puss på kinden. Vilken absurd idé egentligen, att jag skulle börja röka. Astmatiker hör inte till tobakens mest tacksamma offer, även om Mickis från Paris rökte. Fast så var hon inte i särskilt bra form heller.

Jag böjde mig framåt, för att med gravitationens hjälp få blodet att hitta tillbaka till hjärnan – en teknik jag utvecklat för att hantera varenda morgon sedan… ja, alltid. Bilden av golvet och mina bara fötter tonade långsamt in framför ögonen. När synen var tillbaka gällde det att inte resa sig för snabbt, för då var det bara att börja om. Att bara ha tillgång till sin syn upp till en viss, och relativt låg, höjd över golvet var en av alla de saker som fick mig att vilja ha med mig täcket ur sängen, som tröst. Som en överdimensionerad snuttefilt.

Jag höll i mig i dörrposten, för säkerhets skull, när jag rundade väggen och kom ut i vardagsrummet. Anna hade dukat fram hela frukosten på soffbordet, tevattnet började precis koka på spisen.

”Godmorgon. Oj, hur är det?” frågade hon när hon såg min buttra min.

”Mat”, var allt jag sa.

”Ja, gå och sätt dig. Teet är precis klart.”

 

Leave a Comment