Magisk musik

I egenskap av flamstrött oengagerad närvaro på jobbet idag kom jag på, lite sådär på tvären, att musik är lösningen på världsproblemen. För om man tänker att musik har den effekten den borde ha på folk, det vill säga tröstande, uppiggande, glädjande och så vidare, så borde ansvariga – och med ”ansvariga” menar jag helt naivt styrande nyckelpersoner i utsatta länders militära och/eller politiska styre (med flera) – lyssna mer på musik och därmed må lite bättre och alltså bli lite mer benägna att hitta lösningar till sitt folks misär, trots att den inte skymmer sikten för dem själva personligen.

Det kan måhända tyckas lite av en stretch, och… jo. Men TV4 Nyhetsmorgon stod på, och mitt i mitt flummande där på jobbet så sas det, om jag förstod det rätt, att 5% av befolkningen är oberörd av musik. Alltså de påverkas inte känslomässigt av musik. Världens onda människor är alltså musikaliskt illetrala, och förmodligen också tondöva, stackare som inte får ut lika mycket av en vanlig film som vi andra.

Yes.

Men nu såhär på kvällskvisten med förståndet åter samlat, eller så samlat det kan bli, så känns tanken faktiskt inte så tokig, inte så tokig som, säg, den gången jag kom på att mjölk måste vara det bästa man kan ge en blomma att dricka*.

För de flesta, det vill säga för 95% av oss enligt det jag uppfattade av Tilde, är musik en tung faktor när det kommer till stämning. För vad vore Jaws utan sina två domedagstoner**, Star Wars utan sin pampiga alienmarch eller, för att vara övertydlig, Sound of Music utan sin music (även om det skulle kunna medges att struttande på ängar i folkdräkt också utgör en viss del av stämningen där)? Filmkonsten skulle dö om musiken försvann. Sedan skulle den förstås återupplivas och likt Frankensteins monster presentera oss för någonting nytt och intressant. Och korkat.

Anyway.

Musik är magiskt, och jag tänker inte definiera vad jag menar. Du vet vad jag menar. För mig gör den morgonen ljusare på gångvägen till jobbet om den följer mig på vägen, och det handlar inte om att jag upplever morgonen ljusare; den blir ljusare. I mina ögon. Den blir en trygg famn som lägger sina armar runt mig där i regnet, och jag känner att det inte gör någonting att jag har galna, alltså psykiskt svaga, gäster som väntar på mig i entrén eftersom jag får lyssna på Collie Buddz. Typ.

I den romaaaantiska parodikomedin Music and Lyrics med Hugh Grant (såklart) och Drew Barrymore, säger Drew såhär:

A melody is like sex. But then, as you get to know the person, that’s the lyrics.

På den sanningen om hur jag, och säkert fler än mig, uppfattar musik faller jag handlöst förälskad för en låt i taget och spelar dem på repeat i ett sorts kärleksrus tills jag tröttnat på dem och hittar en ny. Som en musik-player***. Varje sång jag fastnar för tycks passa mig som en badmössa, ända tills jag hör att den handlar om stackars sönderknarkade kvinnor på Jamaica, problem under ögonlocken eller varghonor i garderoberna – inget av vilket jag egentligen känner att jag kan identifiera vare sig mig eller min tillvaro med, by the way.

Hursomhelst. Det är väl bara så att jag har en taggig dag, men inte lika taggig som den hade varit utan Collie Buddz.

 


______________________________________

*Jag tror det var stanken som till slut tog livet av den.

**(the Holiday)

***ja, jo, jag har extremt svårt att hålla inne med min hilaritet när jag kläcker ur mig såna här kvickheter à la B – som för övrigt hävdar att han var göteborgare i sitt förra liv.

 

 

Leave a Comment