Man kan inte gömma sig

Brev till M

Om du lånade någon annans röst och ropade på mig så skulle jag veta att det var du.

Jag skulle höra det. Du ler när du säger mitt namn, jag hör det på hur bokstäverna följer varandra över dina läppar. De liksom dansar ur dig. Tonerna har nära till skratt, de är beredda på det när de når mig. Mitt namn sjunger ”vet du vad?” med gladlynt förväntan när det kommer från dig.

Man säger att den starkaste lågan brinner snabbast, och det är svårt att se mörkret bakom någon som brinner så bra som du – ändå vet jag att det finns, jag känner det, känner igen det. Det är urgammalt, det har alltid funnits där. Din uttrycksform förråder dig, har nog alltid gjort.

Man kan inte gömma sig. Det tog mig 30 år att upptäcka att jag syns, även när jag själv är blind. Jag syns, även när jag gömmer mig bakom någon annan. Ingen är osynlig, särskilt inte jag och framför allt inte du.

Du kan berätta saker som i skydd av dina mysiga toner tar sig in bakom distansbufferten och dyker upp som en joker helt nära. Utan möjlighet att backa lyssnar jag på dina berättelser och lever dem en stund som mina egna. Återigen känner jag greppet om min hals*, den vridna verkligheten omkring mig. Jag vet inte längre om de är mina eller dina, de där mörka orden som jag aldrig skrivit ner**. Så lustigt att de skulle nå mig utifrån. Via dig, du som brinner så starkt.

 

*Ögon man aldrig glömmer

**Läs M’s ord

 

 

1 Comment

  • M says:

    <3 Tack min fina vän!! Verkligen. Du skriver som vanligt på ett sätt som går rätt in i min själ och dina ord värmer mig! <3

Leave a Comment