mobilen

Jag hade saker på G; nån flummig text om gitarrer, hänga vintergardiner, jaga dammråttor och inventering av min frys.

Fuck it.

Igår morse dog min mobil, vilket förstås innebär att hela min värld liksom slutade snurra.

Paus.

Jag hade inte hunnit mer än att vakna, fundera på om drömmen om den två meter långe eldhårige mannen vid Spångabadets kortända var minne eller dröm – fortfarande osäker, btw – och börja bläddra bland uppdateringar till alla applikationer man dragit på sig och över sig innan telefonen plötsligt, helt oprovocerad, frös. Den har gjort så lite då och då på sistone, när den blir lite stressad, och jag slutar andas varje gång, men den tar sig alltid samman igen. Alltid.

Inte nu. Den slocknade, startade om sig själv, och misslyckades. Efter kanske 20 minuters ångestladdad väntan kom den igång igen med ny, fräsch, uppdaterad programvara. Den hade tömt sig själv på allt, ända ner på rensa-ut-applikation-nivå. Alla kontakter, evaporerade. Bakgrundsbilder med fjärilar och blommor och skit, nada. Noll.

Och man brukar tänka att det är lite läskigt hur beroende man blivit av sin telefon, som ju är så mycket mer än det. Man skämtar om att man skulle dö om den försvann, hur hela ens liv skulle stanna. Hur handlingsförlamad och handikappad man skulle känna sig. Och så skrattar man lite, för man vet att det skulle vara jobbigt men, alltså, det kommer ju inte hända. Inte på riktigt.

Men du, det gör det visst. Och världen stannar mycket riktigt upp, och man loggas ut ur tillvaron och man tappar fotfästet. Man går igenom olika faser – lugnt tålamod, ett sting av oro, ängslan, tvivel, ilande kalla kårar av verklighet längs ryggen, insikt, hjärtstillestånd – innan man väljer sin landningsplats, vilket i mitt fall är förnekelse: det MÅSTE gå att restore/import/copy contacts eller nåt från nånstans. Och det skulle ha gått, om jag hade ordnat med backup-kontot tidigare.

Hursomhelst. Nu, ett dygn senare, ligger alla mina Facebook-vänner i min kontaktlista, vilken då har blivit längre än den var förut. Typ dubbelt så lång. Men… ja, vad ska man göra? Jag är bara glad att min telefon är vid liv.

Det som oroar mig lite just nu är att jag hade nummer i min telefon som jag hade döpt till “Svara Ej”. Det, och att min mobilladdare sedan igår kväll endast hänger ihop i trådar. Och att jag nu på morgonen slarvat bort den. Den finns ingenstans, men jag hör den vissla då och då.

Leave a Comment