Modem -95

 

Hur kan man inte veta vilket datum man vill boka när man ringer till ett hotell? Vem ringer till ett hotell och använder sig av följande konversationsmall:

”Välkommen till Hotellet, det är Lisa?”

”Ja hej, mitt namn är Karin.”

”Hej.”

”Hej.” Tystnad. Här framgår inte alls vad Karin, som ändå är initiativtagare till samtalet, har för ärende.

”Hur kan jag hjälpa dig?” frågar jag.

”Ja, jag skulle vilja boka rum…”

”Javisst”, säger jag. När jag inte får någon fortsättning måste jag fråga, ”när då?”

”Jaa…” säger Karin då, och börjar bläddra i sin kalender på skrivbordet. Jag kan höra bladen vändas, ett efter ett. ”Haha ja, det var en bra fråga du”, säger hon och skrattar lite. Inte ett generat skratt, som man skulle kunna tro, utan ett skratt i samförstånd. Som om hon sa att ja, du vet hur det är med kalendrar – vad kan man göra åt det? Efter ett tag börjar hon prata, eller snarare låta, mest för sig själv att döma av den svävande tonen: ”Den tjuugooondee…” Hon knarrar på rösten, jag hör hur det mentala maskineriet långsamt dras runt i andra änden av luren – det låter som ett modem från 1995. ”Ääeemmm… Wiiiiiiii-å-i-å-i-å-i. Eller vänta nu, var det den tjugofjärde?” Var det en retorisk fråga, tänker jag, för det lät inte så. ”Den elfte”, säger hon sedan, mer säker men inte övertygad.

”Ok, imorgon alltså”, säger jag.

”Va? Imorgon? Nej, jag menar elfte januari.” Jomen självklart.

”Inga problem. Vill ni ha ett enkelrum eller ett dubbelrum?” Hon kommer inte med ett enda frivilligt andetag för att bidra i bokningsprocessen. Man måste dra ur henne all grundläggande information, och vartefter samtalet fortskrider så häpnar man sakta men säkert över att hon alls presenterade sig när hon ringde. Att hon inte bara satt tyst och väntade på att bokningen skulle gå av sig själv, som om hon pratade med en telefonsvarare. Att hon ens klev upp ur sängen imorse, liksom. Hur kan den här människan fungera självständigt? Så tänker jag. Jag hinner både tänka tanken, reflektera över den, och komma fram till en slutsats innan vi släpat oss igenom hennes bokning. Framåt slutet av processen dyker det upp väsentlig information som gör att man får börja om, som till exempel att det inte var ett rum utan trettiofem rum det var frågan om. Det var inte till ordinarie pris, det var billigast möjliga avtalspriset. Och så vidare.

Den här sortens människor tror att man satt och rullade tummarna i uttråkning innan de ringde och gav en någonting att göra. De tror att det inte händer någonting annat, samtidigt, i en hotellreception klockan halv åtta på morgonen när halva Sverige vanligen äter frukost och andra halvan åker till jobbet. Det mest fascinerande med den här personen, är att hon jobbar på en resebyrå som brukar ringa och boka hos oss. Det är Karins jobb, hon är inte en förvirrad privatperson. Hon har själv bott på vårt hotell. Hon vet.

Det bästa av allt är att detta är ett återkommande fenomen. Det finns en organisation som brukar bo i stora grupper hos oss, och i deras personalstyrka arbetar det bara hemmagoa tanter, som alla beter sig som om de aldrig haft med ett hotell att göra förut i hela sina liv;

”Behöver ni namnen på gästerna som ska bo?”

”Ja.”

”Vaddå, behöver ni alla namnen?”

”Mm.”

”Men varför står inte den gästen med på listan?”

”Det är er lista, det vet bara ni.”

Jag lovar, det måste vara ett anställningskriterium hos dem. Man måste vara tant, gärna moster, tycka om att baka bullar och ha hår som svinto och inte kunna stava till organisering.

 

Leave a Comment