Att neka en man

För jättelänge sedan, kanske ett år sedan, checkade det in en engelsman på hotellet. Hans drag hade mycket gemensamt med de drag vi, som aldrig har varit i England, helt fördomsfullt gärna tilldelar engelsmän.

Han var trevlig, bodde i 4 dagar, och blev familjär med oss som många gäster ofta blir. Jag la märke till att han höll ögonkontakten bara en mikrosekund lite längre än normalt, och började söka min blick. Han var och förblev artigt trevlig, skrattade mycket och kom gärna en aning närmare än han gjort i början.

Därför borde det inte ha kommit som en överraskning att han gjorde slag i saken, men det gjorde det ändå. Som vanligt.

Efter frukosten på avresedagen, precis efter att han hade checkat ut sitt rum, följde han efter mig in i köket. Vårt kök är litet, det står Privat på dörren och jag var ensam därinne.

“Lisa,” sa han och jag vände mig om. Han stannade inte utan fortsatte ända fram till mig, stod helt nära. Jag backade instinktivt, så han böjde sig framåt:

“I like you. I’d like to take you out for a drink next time I’m here.”

Det ilade av obehag över att konfronteras på min arbetsplats. Jag tittade upp i vattniga grå iris på gula ögonvitor, näsan välvde sig som en delfinfena över framstickande muständer. Han stod fasligt nära. Säg nej!

“Um…” sa jag.

“Think about it, will you?”

“Yes! Yes, I will think about it.”

Jag hoppades att han inte skulle komma tillbaka, han hade inga aktuella bokningar. Kanske skulle han glömma. Kanske skulle jag slippa en fortsättning.

I tisdags checkade han in vid åttatiden, i lobbyn satt några stammisar och pratade så för att inte avslöja sig sa han bara, innan han gick upp på sitt rum:

“I asked you a question last time I was here. Do you remember?” Han kastade ur sig frågan med ett snett leende, utan att stanna, på väg mot hissen. Säg nej!

“Yes, I do remember that,” sa jag av okänd anledning – antagligen för att mitt undermedvetna är modigare än resten av mig.

Om vi stannar upp där ett ögonblick:

Hur ska jag avvisa honom? Inte om, men hur.

Jag är på min arbetsplats, och på min arbetsplats är jag Receptionisten. Jag är Hotellet. Engelsmannen frågar ingen av dem, han frågar Lisa. Men eftersom jag är på jobbet så kan jag inte svara som Lisa, därför att Lisa hade (det är i alla fall vad jag vill tro) varit mer brydd om att se till att han förstår mitt nej, snarare än att se till att han går från vårt samtal på gott humör.

Receptionisten, hotellet, bryr sig (inom rimliga gränser givetvis) långt mer om att han inte lämnar oss med en dålig känsla. Det är trots allt en Gäst. Döda dem med kärlek*. Jag kan inte inte säga “nej för fan, aldrig i livet, keep your teeth to yourself”.

Det uppenbara sättet är förstås att bara säga nåt i stil med tack, jag uppskattar ditt intresse, men jag är redan upptagen.

Det här svaret lämnar en underton av ovisshet; “om det inte hade varit för Honom, så hade jag nog tackat ja.”

Jag har ju lärt mig nu att det enda konstanta i mitt liv är jag själv. Allting utanför mig är… inte osäkert, men garanterat inte självklart. Att basera sitt svar på någon, eller något, annat än sig själv är att lämna en glipa i fasaden. Han skulle kunna få för sig att det är någonting att arbeta med**. På sikt, alltså.

Det jag vill göra är att inte gömma mig bakom min man, utan istället själv ta ställning; tack, jag är smickrad, jag uppskattar ditt intresse men jag är inte intresserad.

För vissa väger en partner tyngre som skäl än “jag vill inte”, vilket i sig är katastrof men så är det. Som kvinna reduceras jag till en del av någon annans revir. Eller så kan man se det som att jag redan har gjort mitt val, det är förstås också en synvinkel – men jag tror det är en synvinkel som delas av kvinnor som ser på upptagna män, inte tvärt om. Inte lika ofta i varje fall. Det är så lätt att generalisera.

Hur det än ligger till med det, så finns det i alla fall inget mer definitivt än “jag vill inte” för mig.

Men… Om han har tagit mod till sig att fråga, ska jag då svara med mitt feministiska ställningstagande som ingen någonsin kommer ha nytta av mer än jag? Är det nödvändigt att slå ner honom i skorna bara för att själv få känna att jag gjort rätt? Måste jag verkligen ta ställning i tid och otid, även på jobbet. Va? Jag är som sagt på min arbetsplats, och jag kommer att vara där även nästa gång han kommer dit.

“Räcker det inte med att du själv vet om att du är självständig?” sa Maude när jag försökte förklara hur jag tänkte.

Och jovisst, det gör det, men det handlar ju inte egentligen om att bevisa någonting för någon annan. Jag reflekterar över det här därför att jag ibland känner mig frustrerad över att inte få säga vad jag tänker till gäster som inte vet sin plats***. Det är svårt att vara diplomatisk, subtil, finkänslig och TYDLIG samtidigt.

“Men ta åt dig istället! Var glad att det finns någon som tycker du är fin!” fortsatte min chef och lämnade mig därmed svarslös. “Tacka och ta emot! Och så säger du att du inte är intresserad eftersom du är upptagen på annat håll.” Hon låter som om jag hade klagat över att erbjudas ett sabbatsår i solen med full lön. Jag uttrycker mig fel, tänkte jag. Det är ju inte det det handlar om. Många håller säkert dessutom med henne, med de som gör det har inte förstått vad jag försöker säga för jag är smickrad. Så klart, herregud, vem skulle inte bli det, lite grann i alla fall?

Anyway.

Efter att Engelsmannen försvunnit upp på sitt rum i tisdags, så kom B förbi en snabbis innan han skulle åka hem. Jag hade inte mycket att göra så vi satt en stund och småpratade vid ett av borden. Jag hade mina händer i hans, när Engelsmannen kom tillbaka ner. Han fick syn på mig, kastade en aldrig så pilsnabb blick på mina och Bs händer på bordet, och bad sedan helt naturligt om ett strykjärn. Han gick tillbaka upp på sitt rum och kom inte ner något mer den kvällen.

När han checkade ut i onsdags morse räckte han mig sin nyckel, såg mig i ögonen och sa:

“Thank you, and… congratulations.” Det låg mycket bakom det där sista ordet, han menade det. Han flinade glatt och gick.

Kvar satt jag och funderade på hur mycket av min tid som går åt till onödiga reflektioner. Jag måste medge att det är rätt mycket… men jag tänker inte ägna det mer eftertanke än såhär. Man är den man är. Så kommer det alltid att vara.

————————————————————-

*Vår uttalade arbetsfilosofi

**Det går mig förbi hur man kan tolka det svaret på fler än ett sätt. Men det går. Jag har sett det göras.

***Och av alla de gäster vi haft som inte vetat sin plats, oavsett vad det har gällt, så är 99% av dem män by the way, och ofta handlar det om att de inte tar en på allvar. “Jag vill prata med din chef,” säger de, och när en i deras ögon blond kopia av mig materialiserar sig alldeles intill brukar de ganska snabbt lägga ner.

 

Relaterade artiklar :

Varför ska det vara så svårt att säga nej?

Why I never play hard to get

 

 

 

 

2 Comments

  • Michaela says:

    Hög igenkännigsfaktorer i det inlägget. För jag tänker samma: det räcker inte att jag vet att jag är självständig. För mig är det viktigt att vara tydlig att inte reduceras till ett objekt. Och det är viktigt att jag får göra ett statement, att mannen i fråga får reda på vad jag (och många andra kvinnor med mig) tycker om hans beteende. Så han kan sluta nån gång.
    Ps. Jag skulle nog inte passa så bra inom serviceyrken.

  • Liselotte says:

    Inte lätt att kommentera kort på det här. Men att stå upp för sig själv och kunna säga nej utan att känna sig elak eller att inte vara till lags, är något alla borde träna på. Sedan kan man ha en hel del att säga om manliga gästers beteende. Vi får fortsätta det här när vi träffas.

Leave a Comment