Om en tenta

 

Jag hade tenta i måndags.

Det gick sådär.

Anledningen till att det gick sådär, vill jag påstå, är bristande information.

Såhär var det:

Kursen heter Franskspråkig Litteratur del 1, och den är helt på distans. Jag har aldrig studerat litteratur, så jag visste inte hur en sådan kurs ska gå till – det vet jag för övrigt fortfarande inte. Vi läste lite böcker, lämnade in lite reflektionsfrågor då och då, diskuterade* dessa under våra seminarier över internet och tiden bara rullade på, som den alltid gör.

När tentan började närma sig, dvs i fredags, så försökte jag leta fram information om vad man skulle plugga på. En gammal tenta eller nåt, så man har en uppfattning om hur den kan se ut. Jag hittade ingenting, utom att man fick ha all kurslitteratur till hands, samt grammatik- och ordböcker.

Så, var kommer den bristande informationen in? Jo, jag hade kunnat ställa frågan till vår lärare. Jag hade kunnat lyssna när någon annan ställde frågan till vår lärare. Istället föredrog jag tydligen spänningen i att vänta och se, och det gick ju… sådär. Jag satt med en fråga angående en av författarna – en välkänd existentialist, politiskt aktiv filosof och dramaturg – Jean-Paul Sartre, by the way – och blev tvungen att börja med att tänka ut vad existentialismen innebär. Bara det tog säkert 30 minuter. Lugnt.

sartre

Jag lärde mig ganska mycket på den här tentan; tout compte fait måste jag ändå säga att jag är nöjd.

Nästa termin kommer det bli enklare, eftersom jag vet vad jag ska tänka på redan från början när jag läser böckerna. Dvs, om jag nu hade sånt omätligt flax att jag klarade tentan i måndags och kommer in på fortsättningskursen.

 

——————————————

*i den mån man kan diskutera saker med folk som systematiskt vägrar använda headset, läsa kurslitteraturen eller förstå språket**.

**FRANSKA alltså.

 

1 Comment

  • MG says:

    Fick ni läsa Muren av Sartre? Är faktiskt en av mina favoritnoveller, gissningsvis är den än bättre på originalspråket. Gjorde några försök att läsa Varat och intet, men kommer alltid av mig. Föredrar novellerna, speciellt berättelsen om Pablo Ibbietas nyckfulla öde. Det är alltid spännande med texter som når en på djupet och skalar bort bruset(onödiga ord). Ord är medium som reducerar verkligheten till abstraktion, innan de förmedlas vidare till förnuftet, som en viss japansk författare uttryckte det. Kanske en orsak till varför vissa texter aldrig berör, fel ord korrumperar hela sändningen. Sen finns det texter som träffar en rakt i själen. Kanske finns det bara en idealläsare för varje bok, likt en kryptering på internet mellan två sidor, men som sträcker sig över seklernas gång. Det bästa kanske är inga ord alls, typ meditation, när man ställs inför existentiella absurdister, en medicin mot den existentiella ångern. Nackdelen är förstås att det inte generar några poäng på en tenta 🙂

Leave a Comment