om Instagram

 

Jag har relativt nyligen börjat använda instagram. Alltså använda aktivt, inte bara ha ett konto med tre bilder på, som det har varit sedan förra sommaren. Det är Johannas fel. Hon var den som sa

”Men alltså man kan sitta hur länge som helst och bara titta på bilder, man följer en tagg, och så hittar man nya, och så följer man deras taggar och så vidare, man kan surfa runt hur länge som helst! Och du som har så mycket bilder, det måste ju va nåt för dig.”

Jag tittade ner i min äppelkakedrink på Vampire Lounge och tyckte mig se svaren på allt där i grädden. Instagram. Måste. Ha.

Johanna är en bra säljare.

Nu, såhär en fyra, fem veckor senare, kan jag konstatera följande:

Instagram är samma sak som Twitter, fast i bildformat. Jag använder det i konstnärligt syfte och får mycket inspiration från andras bilder så det fyller, hör och häpna, en verklig funktion. Det är faktiskt ganska kul.

 

instagram pic

Konstnär: Nigel Kurt

 Men alltså… Vad är det med alla dessa ögonteckningar överallt? Ett öga, bara. Framifrån, från sidan, med en ensam tår som precis börjat rinna nedför kinden, blicken uppåt, framåt, två ögon i kors – alla som tecknar verkar ha en uppsjö av dem i sitt galleri. Det och dödskallar. Det är ungefär som att om man inte har ett öga i sin portfolio så är man inte seriös. Så jag gjorde en egen version, och det är för närvarande den mest populära bilden i mitt galleri. Jag har uppenbarligen missat nåt.

Lisa Kärrström

Ett annat fenomen jag lagt märke till, en tendens som är minst lika utbredd på Twitter och tydligen en del på Facebook också, är ”följ mig så följer jag dig”.

Varför? Ja, så får vi båda fler följare.

Jaha? Men varför, fortfarande?

För det betyder ju att om jag följer dig för att jag gillar bilderna du lägger upp, så följer du mig tillbaka utan att bry dig det minsta om mina bilder. Det betyder att du inte tittar i ditt flöde från alla användare som du följer, eftersom du följer typ 5000 pers dessutom och aldrig kan hinna med det. Vad ska jag med en följare till som ändå inte ser mig?

Man ska ha följare bara för att.

Om man har många följare så får man intrycket av att det är många som bryr sig om vad man skriver, vilka bilder man delar, vad man gör. Om jag har många följare är jag populär, jag betyder nånting, jag är viktig, jag har lyckats. Jag är lyckad.

Katastrof. Faktum är ingen bryr sig. Många som jagar följare på det här sättet verkar vara unga, tonåringar. De som har vuxit upp i, och med, sociala medier. Det känns som att de och jag tillhör inte bara två olika generationer, utan två olika kulturer. Det känns som att de har sina värderingar bakochfram.

De är antagligen aliens allihop.

 

2 Comments

  • Mike says:

    Det brukar ju sägas att ögonen är själens spegel. Kanske detta är vad som lockar med ögonteckningar, att fånga själen, och hålla den på sträckbänken tills den avslöjar sina hemligheter. Döden stirrar tillbaks med intetsägande blick och vi påminns om revet i tidens ocean, vilket får oss att fälla en tår över det ofrånkomliga. Jag gillar din teckning, funderar på om handen möjligen håller på och täcker över något otäckt med ögonblicket.

    • Lisa says:

      Ja, så är det säkert. Ögon fascinerar, de är dessutom tekniskt svåra och därför blir det lätt kliché. Döden i ögat känns som så övertydlig symbolik att mainstream är det enda ord jag kommer på som passar. Så… kanske alla genrar har mainstreamelement. Jag hade inte upptäckt det förut.

Leave a Comment