om Svartsjuka

 

Har jag skrivit om den redan?

Alltså, om jag har det så tål det att upprepas. Om nån känner igen det här så kan ju den gå och göra nåt annat istället.

Det finns de som säger att jomen lite svartsjuka skadar inte, det kan till och med vara bra, och jag står bara och stirrar tomt när man säger så till mig. Jag kan inte för mitt liv se hur det ska kunna vara en bra sak. Någonsin. Va…?

Jag misstänker att många blandar ihop svartsjuka med uppmärksamhet – uppmärksamhet som ju alltid är bra – i måttliga mängder visserligen; ”lite skadar inte”.

Svartsjukan är den som i slutändan leder till negativa känslor, ofta bråk men precis lika ofta till att den ena personen krymper, om än aldrig så lite. Svartsjukan är den svarta röken som får hans fantasi att spela upp scener i huvudet på honom och sedan gör dem verkliga. Det har hänt. Kanske inte exakt så, men någonting liknande. En rök som fördunklar logiska resonemang, som får honom att vandra planlöst i lägenheten i väntan på ett livstecken, och som när han får det öser ut all uppdämd oro över föremålet för svartsjukan. Varför har du inte ringt tidigare? Var har du varit? Är du ensam? Vem är det du har fått med dig hem? Här går jag och väntar, men det skiter du i, du tänker bara på dig själv! Känslor av förräderi, svek och kränkning tävlar med ångesten i att inte veta, att inte lita på, att inte ha kontroll. Översatt: du älskar inte mig, för jag är inte värd att älskas av dig, alla andra är rivaler och mot dem har jag ingen chans, du är med mig för att du inte har vett att inse att du är värd någon bättre, och jag måste se till att du fortsätter att bara se mig. Jag måste kontrollera dig. Jag måste vakta dig.

Hon kan ta hans huvud i sina händer, och innerligt säga att Du måste lita på mig! Han kommer att svara att Det gör jag, det är de andra jag inte litar på. Argumentet haltar, som bäst. Egentligen tar det sig aldrig upp på fötter. Att inte lita på de andra är att tro att hon inte har någon egen vilja, tro att det räcker med att de kommer och svingar sina träpåkar och slår sig på bröstet framför henne för att hon ska följa med dem till deras hydda. Det är inte att lita på någon. Det kallas för ren och skär misstro.

Uppmärksamheten – den som kanske kan tas för svartsjuka när man är lite luddig i sina definitioner – grundar sig inte på antagandet att jag inte är värd dig, utan på… ja, på vad? Varför är man uppmärksam på den man älskar? Vad innebär det att älska? Vad är kärlek – och så vidare. Alla är inte uppmärksamma på varandra bara för att de valt att tillbringa sina dagar tillsammans. Men för att komma till saken; att han frågar hur hon har haft det betyder inte att han tror att hon har sprungit i så många hyddor som hon bara kunnat. Att han kommer och lägger armen runt henne när någon annan pratar med henne kan förstås handla om svartsjuka, men behöver inte alls göra det.

Att bry sig är inte att vara svartsjuk, inte förrän det blir destruktivt. Om han får tillräckligt många utbrott, följda av tillräckligt många heta kärleksbetygelser, så kommer hon till slut börja ogilla att gå ut utan honom. Ett år senare frågar hon honom om det är ok att hon går ut, innan hon gör upp planer. Ytterligare ett år senare går hon aldrig ut utan honom längre och tackar nej om han inte kan. Lite längre fram längs samma väg vill hon inte längre gå ut alls, och till slut har vi en person som helt konsumerats av sin partners svartsjuka.

Är det värt det, verkligen? De flesta bryter sig förstås loss innan det går så långt, och den svartsjuke har då för egen maskin blåst liv och verklighet i sina värsta mardrömmar.  Jag bläddrar i min synonymordbok i jakt på ett passande ord i sammanhanget, men jag kommer faktiskt bara på ett:

Klantigt.

Och det tråkiga är att de flesta som lider av den här åkomman inte kommer att medge att de har ett problem förrän de lyckats förlora det bästa som någonsin hänt dem, men då är det för sent.

Som sagt.

Skitklantigt.

svartsjuka

Bilden kommer från WallpaperStock

Leave a Comment