oss kvinnor emellan

Vissa vänner förblir vänner trots långa perioder i tystnad. När man hörs av så behöver man inte lära sig varandras språk på nytt utan det finns redan där. Bandet man knöt mellan sig för åratal sedan håller fortfarande.

Jag fick ett mejl från min vän C i veckan. Vi hörs inte så ofta, men det är okej ändå. Hennes ord når mig, som vanligt, som om vi satt vid bordet på vårt café vid kanalen. Jag kan se henne betrakta svanarna och smutta på teet samtidigt som hon berättar.

Det här är hennes översatta röst:

 

Jag pratade med mamma idag. Som du vet så kommer det sällan något vettigt ur henne, i avsaknad av livserfarenhet och distans till allt och inget. Jag beklagade mig över att min och Yans relation var på upphällningen, hur vi blivit ett tjafsande par som allt som oftast letar fel på varandra. Hur jag ibland till och med kan känna vämjelse över att han jämt tycks ha för mycket saliv, den droppande näsan, att hans kyssar har mer gemensamt med en orm på ecstasy än något annat. Att han känns som en gnällig pojke och att jag helt seriöst funderar på att avsluta det hela.

Då sa mamma något som för första gången, någonsin, fick mig att känna riktigt djup gemenskap med henne:

“Det är så här det är med män.”

Hon berättade att min pappa varit som en pojke när det möttes. Hon hade inte alls gått igång på honom. Men han var snäll och rolig och hon längtade efter barn. Livet är sällan som i sagorna. I grund och botten är det enda som betyder något familjen. Kärleken till ens barn har burit henne genom allt och gett hennes liv sin mening. Hon står inte ut med hans doft, hans humör, sättet han ibland behandlar henne på, men hon tror ändå inte att det skulle bli så mycket bättre med en annan man. Vardagen slipper man aldrig undan. Den illaluktande toaletten, morgonhumöret…

Kanske låter det deprimerande, och det är klart att det gör även för mig. Jag vill inte tro på att hon inte skulle ha kunnat skaffa sig någon bättre. Kan skaffa sig någon bättre. Men samtidigt ligger det någonting i det där med sagorna och vardagen.

Det är så här det är med män.

Det är så konstigt. Kanske hör det till åldern? Att plötsligt känna att det är så skönt att få vara själv, bestämma själv. Lyckan i att få vara helt i sin egen värld, ta sina egna beslut och få “andas sin egen luft”. Ingen man som sitter fast i ens ansikte, som strör prylar omkring sig, ockuperar toaletten eller lägger sig i dina val/åsikter. Det är ovant för mig. Jag funderar mycket över det.

Kan passion och trygghet samexistera? Jag vet inte. Kanske är vissa förhållanden sådana att man måste vänja sig vid dem. Sakta vaggas in i bekvämligheten och gemenskapen, som helt säkert skulle kännas kvävande och ointressant i för stora portioner för snabbt.

Eller så är det så att man äntligen förstått sitt eget värde, lärt sig att vila i det fantastiska sällskap som är en själv. Varför anpassa sig efter någon annan när man redan har allt man kan önska; någon som alltid gör som man vill och dessutom tycker det är kul. Varför släppa in en annan människa i det livet som man vet kommer att ställa till oreda och begränsa? Det är väl klart att man inte står och hoppar upp och ner som en uppskruvad hund vid blotta åsynen av ett förhållande längre! Jag tror den tiden är förbi.

Eller?

För visst är det klart att en del av mig fortfarande undrar om det inte går att få allt. Passion och trygghet. Jag har hört talas om par som haft turen att hitta den där själsfränden. Pusselbiten som gör en hel. Men med största sannolikhet är det bara summan av en rad händelser som får oss att verkligen uppskatta varandra på ett sådant sätt. En lyckosam samling av sammanträffanden som leder till total, blind, livslång förälskelse.

Så det knepiga nu är inte längre att hitta “den rätte”, utan snarare att bestämma sig för vad man tror på och framför allt – vad som är viktigt för just oss. Passion, trohet, frihet, barn, trygghet, romantik, gemenskap, vänskap, äventyr…?

Kram

/C

 

Till C: J’espère que nous serons amies pour toujours.

1 Comment

Leave a Comment