Saint Tropez

Lyssna…

Det är kyligt i luften ute och att köra utan tak blir fort kallt. Vi står och klär på oss jackor och halsdukar på plan tre på Parking des Lices i Saint Tropez runt halv ett på natten. Sandrine och Michaël hade parkerat sin Megane cab en våning ovanför oss och de är redan på väg hem. Garaget är nästan tomt och det ekar när jag skrattar åt brödernas aldrig sinande komik. Emmanuels lysande orangea Lotus kommer från England och är högerstyrd, så jag tar plats i ett halvliggande säte på vad som brukar vara förarsidan på andra bilar och spänner åt selen över axlarna och midjan. Olivier klämmer sig ner bakom Cobrans ratt, tar på sig sin gula O’Neillkepa, lutar sig förtjust mot oss och säger:

Allez, vi tar den svängiga vägen!”

Jag svarar med ett leende som nästan når örsnibbarna och Emmanuel nickar kort, som om inga andra alternativ var aktuella. Cobran brakar igång med hot om skadade trumhinnor, Lotusen startar mer diskret – som en radiostyrd bil bredvid en traktor – och hörs inte över Cobrans grova röst som mellan raderna låter förstå att ett garage inte är dess rätta element. Olivier kör först, vi strax bakom. Försiktigt, försiktigt som smidiga ufon glider de låga bilarna över parkeringshusets trösklar och ramper för att inte ta i marken.

Vid ett rödljus utanför stan där alla har rött samtidigt skrattar Emmanuel plötsligt och pekar på en bil som är på väg åt motsatt håll:

“Det är Sandrine och Michaël! De körde fel, hahaha!”

En arm vinkar från passagerarsidan med Sandrines vita kamera i handen. De är på väg tillbaka från den “svängiga” väg vi ska ta, eftersom Michaël är höjdrädd och inte klarar kurvorna i bergen och Sandrine inte gillar att köra i mörkret.

Vi får grönt ljus före dem och svänger förbi på Michaëls sida. Så fort korsningen passerats vrålar Cobran ut sin frihet exakt samtidigt som Lotusen, som jag har det obeskrivliga nöjet att befinna mig i. Bilarna ökar farten lika fort och lika våldsamt, i ett samspel som bara kan komma ur övning, lika sinnen samt total kontroll. Jag trycks bakåt i sätet mot motorn bakom oss när bilen aldrig slutar accelerera. Det känns som att sitta i ett lyftande flygplan; huvudet mot nackstödet, kroppen som tungt sugs ner i sätet, den hisnande känslan och ovanpå det vinden i håret som jag knutit fast med en bandana för att inte få i ögonen. Vi kommer väldigt snabbt upp i den hastighet som jag själv som förare känner till, sedan passeras gränsen för vad jag vet att jag skulle kunna hantera, och farten ökar fortfarande.

Jag är allt annat än rädd. Det känns som om jag flyger fram, sinnet ställer om sig till “adrenalintripp”, leendet sitter fastnaglat över ansiktet och hjärtat fullkomligt vrålar i lyckorus. Motorn viner, vinden tjuter i öronen och rycker i håret, den mörka himlen ovanför oss med månen och några enstaka stjärnor utgör bilens tak. Världen tillhör oss. Farten ökar ännu mer, suddiga konturer av mörka träd flimrar förbi i periferin, det finns ingenting annat än här och nu. Genom Oliviers strålkastarljus framför oss anar jag kurvan med sina varningskyltar om snäv sväng och låg hastighet, men farten ökar fortfarande. Rädslan man känner när man sitter och väntar högst upp i Fritt Fall på Grönan är densamma, jag tjuter av skratt. Strax före kurvan, med marginal för en bromssträcka som skulle ha skickat vilken personbil som helst rakt ut i skogen, bromsar Cobran in. Motorn vrålar och smäller pa pa pa pa pa och eldflammor blixtrar ur avgasrören på sidorna. Utan så mycket som ett pip från däcken tar vi svängen på fyra hjul innan farten på nytt ökar galet fort. Vi sitter i en överdimensionerad gokart, tänker jag euforiskt.

Den smala vägen kantas av låga träd och buskar som påminner om skelettliknande vilda djur, tillfälligt paralyserade i strålkastarljuset. Kurvorna ligger tätt, motorn viner på högvarv, bilen kastar sig framåt efter varje kurva och bromsar tvärt inför nästa. Precis som i en bergochdalbana trycks jag fram och tillbaka, till höger och vänster i sätet, hela tiden i en hastighet som jag inte trodde möjlig på en sådan väg. Vi kommer ut på en raksträcka där vägen är lite bredare, det går hallucinerande fort när Olivier glider över i vänsterfilen för att räta ut nästa kurva och Emmanuel kör ikapp honom till höger. Ett par ögonblick ligger vi nästan jämsides innan Cobran exploderar framåt, återtar sin plats i högerfilen samtidigt som Lotusen byter över till vänster. Som skidåkare som lägger 8or i lössnö byter bilarna körfält med varandra.

Jag sneglar mot Emmanuel som kör med händerna i ett fast grepp om ratten som aldrig är stilla, snabba växlingar, koncentrerad och nästan sammanbiten min. Fötterna far mellan pedalerna på golvet, varje gång han släpper bromsen åker pedalen upp av sig själv med ett mekaniskt ljud som förstärker intrycket av att sitta i en leksak. Prat och kommentarer finns inte på kartan, det enda som existerar är natten, bilarna och vägen. Klockan är halv två, motorerna ryter genom skogarna och smattrar i kurvorna, de hörs på flera kilometers håll. Jag lyckas formulera en enda tanke utöver lyckoruset:

Jag skulle ha gjort hela resan enbart för det här

Vi kommer hem strax efter Sandrine och Michaël, de möter oss på garageuppfarten för att inte väcka Greg och Marie som ligger och sover. Olivier parkerar sin Cobra på sin vanliga plats till vänster och Emmanuel i mitten. Vi sitter kvar alla tre ett ögonblick längre än vanligt, sedan vänder jag mig med samma leende som förut mot Olivier och strålar med hela mitt väsen mot honom. Han möter min blick, förstår, skrattar och utbrister:

”Var det lika bra för er som för mig?”

Vi kliver ur, sträcker på benen, och bröderna börjar genast diskutera olika kurvor, sträckor, varvtal och ljudnivå. Michaël, som också är väldigt bilintresserad, lyssnar uppmärksamt och kommer med frågor. Jag lyckas inte riktigt hänga med i diskussionen, jag står bara och flinar lyckligt.

”Nä men seriöst,” säger Olivier nu, ”om man tänker efter, så går det egentligen inte så fort men man känner farten mycket mer i sådana här bilar. Vi var aldrig över 90 km/h, tror jag. Tror jag! Haha!”

”Skojar du eller,” skrattar Emmanuel. ”Jag mätte 120 km/h på raksträckan innan dubbelkurvan!”

”Verkligen? Ah, det såg jag inte, men man måste ändå säga, att efter ett tag får det räcka, det var ändå tur att vi inte åkte fast. Men hursomhelst så är det klart att det känns värre än vad det är, vi kör ju helt säkert med full kontroll. Det måste vi – även om det inte låter så!”

”Ja jag hörde er långt innan ni kom fram,” säger Sandrine. ”De för ett infernaliskt oväsen! Lisa, blir du inte rädd av att åka med de där två?” Hon skrattar och nickar mot mina favoritbröder. Jag ser förvånat på henne, som om hon hade frågat mig vad ett plus ett blir.

”Nej, verkligen inte. Aldrig. J’adore.” Jag vänder mig som ett förväntansfullt barn mot Olivier: ”En gång till?”

Morgonen därpå åkte Sandrine och Michaël ner till Cavalaire för att handla souvenirer och grejer till sin familj. När de kom hem berättade de att de hade hört två par pensionärer står och prata i mataffären:

”Jaha hörde du också det,” sa en dam till en annan.

”Javisst sörru. Jag vet inte vad klockan var, men det var sent, kanske halv två eller så. Jo minsann.”

”Ja, de var två stycken, och den ena lät pa pa pa pa pa!

 

Foton från veckan:

st tropez

 

 

 

Leave a Comment