Sånger på lagret

 

Hon följde honom före mig genom en mjuk grå svängdörr med fönster i grovt repad plast. Dörren hann svänga tillbaka mot mig, jag satte handen mot den glatta ytan utan handtag och tryckte upp den på nytt. Golvet bar svarta gummimärken som skavsår efter dörrens ständiga svängande fram och tillbaka. Lagerlokalen var ekande stor och ljus, med vita väggar och, såg jag nu, vitt golv.

Höga smala fönster som löpte från taket halvvägs ner mot golvet silade eftermiddagens mättade ljus mot rad på rad av vita lagerhyllor. Gångarna mellan lagerhyllorna låg raka och till synes ändlösa som sädesgångar i ett vetefält. En bra bit innanför dörren, halvvägs mot lagerhyllorna, låg en trave vitmålade lagerpallar. Jag såg henne klättra upp på dem, räta på sig och dra ett djupt andetag. Jag följde efter, stannade nedanför pallarna och lyfte blicken.

Hennes mörka slanka silhuett avtecknade sig så tydligt mot allt det ljusa härinne. Hon bar mörkblå jeans, blå långärmad tröja med en vit undertröja som stack fram under och formade ett sorts tunt ljust skärp. Solens sena strålar gav hennes långa blonda hår en rödare ton, det lyste som eld i de ljusaste slingorna. Hon tittade ner på mig med stora bruna ögon men blicken var avlägsen, hon såg mig inte. De ljusa ögonbrynen antydde skuggan av uppmärksamhet, som om hon lyssnade. Så lyfte hon huvudet lite bakåt och gav liv åt en ton.

Det var en ren, klar ton som bar löfte om så mycket mer. Den snirklade sig upp mot tomtummet under taket, prövade sig fram längs salens alla hörn. Ekot bar den med sig tillbaka genom lagerhyllornas oändliga gångar. Hon tystnade ett ögonblick, men bara för att låta det sista ekot dö ut. Hon log sorgset. Hennes sång tog fart med en intensitet som stannade allt. Rim och reson. Tiden. Till och med själva livet. Vartenda hår på kroppen reste sig när sången växlade mellan djupa och höga toner i något som bara kan beskrivas som tonsatt gråt. Den tycktes vara i en evighet, från tidernas början till universums slut, en sång som gav luft åt sorg och längtan i dess renaste former. Den fyllde lokalen tills den kändes som statisk elektricitet, luften vibrerade, det slog lock för öronen. Att lyssna på hennes sång var att känna livets hela samlade lidelse koncentrerat till ett och samma ögonblick. Jag kunde höra hur min hjärna slog igen dörren om insikten och försökte låsa. Det kändes som om bröstet skulle spricka, som om det inte fanns något syre kvar i världen.

Men sången tystnade, dunstade bort som ånga i solen och tog med sig sitt ögonblick av evighet. Det kändes som om den tog med sig en del av mig också.

Hon vände sig mot mig och sa:

”Det här blir nog bra.”

Jag ville be henne sjunga igen, be henne ge tillbaka den delen av min själ som följt hennes sång. Men det var en liten, liten röst långt inne i mig som inte hann leta sig upp till ytan och få luft innan tiden tog slut.

 

Leave a Comment