Scenen på Dieselverkstaden

Den här texten är nästan ett år gammal. Den hösten hade jag många projekt samtidigt, i år är de färre men med mindre tid så det går på ett ut. Eller egentligen inte, jag har grymt mycket mindre tid i år men hursomhelst så hör det inte hit. Vad som hör hit är att när jag har mycket att göra så börjar jag gärna pilla med allt möjligt annat än det jag borde, och nu visar det sig att detta beteende har lett till att min gamla blogg dribblats bort.

Det gör ingenting, den var så ful ändå. Men det blir ju svårt att länka till den liksom. Så nu publicerar jag alltså denna text igen, eftersom den kom på tal idag och… ja. Hm.

8 december 2012

Den här terminen resulterade i min tredje show någonsin, och hittills har nervositeten alltid tagit över allt. Allt. Jag har vandrat omkring i en bubbla av irrationell scenskräck och endast varit avlägset medveten om saker som törst och andra grundläggande grejer. Men… Jag satt i publiken i första akten den här gången. Dansnumren avlöste varandra i kaskader av färg, rytm och kvinnlighet. Kanske var det det som tog udden av nervositeten, tanken på att jag var en av dem och en av publiken, lite på samma gång.

På andra sidan scenen är alla nervösa, alla övar in i det sista på sina koreografier, det springer omkring magdansöser i färgsprakande klirrande dräkter överallt. Vissa med hörlurar i komplicerade steg, andra vibrerar som tvättmaskiner för att evakuera överflödig energi. Det ligger paljetter, pärlor, väskor, skor, kläder och smink överallt på golven, på stolarna, på bänkarna och borden. Längst bort i den korta mörka hallen, vid dörren som leder ut på scenen, står en kvinna som håller ordning på vilka som ska gå ut härnäst. Hon tittar nu in i logen och säger uppmanande:

”Persiskor! Persisk dans! Nu! Bra. Har vi några fler persikor? Haha.”

Vi vet att efter den persiska dansen är det bara ett nummer till, sedan är det vår tur.

Vi står i hallen, hör musiken, ser tjejerna före oss gå in. När de är ute på scenen blir vi infösta genom dörren för att vänta mellan kulisserna av svarta skynken, så att vi inte är ivägen när de ska ut. Vi står tryckta tätt intill varandra som en grupp rädda kaniner.

”Jag är jättenervös…”  viskar Evelina och tittar på mig. Jag är inte alls lika nervös som sist, men hennes smittar av sig så jag börjar tvättmaskinsskaka, röra på armarna och höfterna och säger med skakig röst att ”det här kommer gå jättebra” samtidigt som jag försöker visualisera nervositeten dunsta av mitt huvud som ånga ur en kastrull. Jag tittar bort mot Sabina, vår lärare och showens värd, men hon tittar på dansarna.

Deras musik tar slut, strålkastarna släcks.

Jag kastar en jagad blick på de andra tjejerna i min grupp, alla stirrar ut mot scenen så jag vänder mig snabbt mot Sabina igen.

Jag vet inte vad jag hoppas på. Kanske vill man se henne nicka i bekräftelse på att ja, det är nu ni ska gå ut och ja, det är rätt scen ni är på väg ut på. Som om det hade funnits några alternativ, som om det var möjligt att faktiskt gå fel. Det varar bara ett ögonblick, sedan går jag ut först.

Det är mörkt, jag är på väg att krocka med en tjej i ljus klänning från numret innan, mynten rasslar till, ”oj”. Vi föser varandra åt sidan. Är resten av min grupp efter mig? Tänk att komma på att man trippat ut själv, ensam… Munnen har torkat ihop helt, det gnisslar mentalt när jag bänder fram ett leende som jag vet att jag inte kan hålla naturligt särskilt länge. Jag studsar fram till min plats, ministeppar runt på stället för att hitta exakt min spot – exakt som ju inte existerar i sammanhanget. Det är mörkt, men vi kan se publiken som anonyma fantomansikten med suddiga tysta drag. Jag inbillar mig att de inte kan se oss, inte än. De väntar. Jag har slutat andas, som tillfällig lösning på muntorkan. Tiden stannar.

Ljus.

Panik.

Musik.

De första slagen på trumman ska vi stå still, tacksamt känner jag den stela paniken blekna för att ge plats åt vanlig enkel blind fasa – den där man lånat en annan kvinnas kropp och inte riktigt lärt sig styra den än. I ett brutalt ögonblick dyker existentiella frågor som var är jag, och varför, upp innan högerfoten på eget initiativ tar det första steget mot publiken och drar tillbaka sinnet i fokus på här, nu. Här och nu har min mun torkat ihop till en ökengrop.

Det första korta partiet innan vår rad backar går på autopilot. Kiana kommer fram framför mig, jag koncentrerar mig nästan illamående för att återfå kontrollen över min kropp. Jag missar ett steg och blir förbannad och… glömmer resten av skräcken.

Rus.

Dansrus.

Här och nu.

Trummornas rytm, de andra tjejerna, publiken som ju faktiskt är pytteliten. Inuti hör jag Sabinas röst från en av lektionerna, bjud ut era bröst till publiken, och börjar skratta. Jag koncentrerar mig till tusen för att inte falla tillbaka i glömskan och det syns nog, men jag har jätteroligt!

En gång till.

 

1 Comment

Leave a Comment