selfies

Jag funderar rätt mycket på självbilden vi har, eller rättare sagt den jag har, hur skev jag vet att den är men utan att förstå var den är det. Var, alltså, inte varför. När jag tittar mig i spegeln, spänner blicken i de där nästangröna påstyngda ögonen som alltid trött stirrar tillbaka med samma fråga, och försöker se mig själv som jag faktiskt är, så vrids uppfattningen av spegelbilden ju längre jag stirrar. Till slut ser jag bara min historia istället. Känslan som väcks av minnet av när ärret på hakan uppstod, eller när Linn plockade vita hårstrån från hjässan, eller när B senast strök mig över ögonbrynet så det är inte uteslutande negativt, även om de starkaste minnena ofta är det. Mitt ansikte blir ett fotoalbum, ett minnesalbum liksom, och ingenting av det jag ser är någonting som någon annan upplever genom att stirra mig i ögat. Hoppas jag i alla fall.

Detta gör att jag inte grejar självporträtt.

Det här är ett gammalt försök och det är, anser jag, en korrekt bild av hur jag ser ut, ändå får jag höra att det är en gammal trött utmärglad version av mig. Jag ser tydligen inte ut så här på riktigt:

selfie

Så jag försökte ett par år senare, gick efter ett foto så som jag brukar, försökte stänga av att det var jag själv på fotot. Det gick fantastiskt dåligt. Jag känner definitivt inte igen mig själv och jag har på fullt allvar blivit tillfrågad vem den där colombianska flickan som jag ritat är:

colomb

Och så såg jag för en tid sedan ett klipp på Youtube:

Och tänkte att jo, det är inte bara jag som har svårt att se förbi min egen historia, och jag förstår andra konstnärers fascination för sina egna ansikten och självporträtt – vissa har byggt hela sin konstnärliga karriär på dem och gjort serie på serie av dåtida selfies. En spegel kan spegla allt för våra ögon. Allt, utom oss själva. Och även om man går en livstid i terapi och övar sig i självkännedom, lär sig att tycka om sig själv och så vidare, så är jag säker på att det aldrig kan ge en klar och tydlig visuell självbild.

Det kanske inte ens är möjligt. För nån, alltså.

selfies

Så jag funderar på om det kan vara så att selfies är ett sätt att försöka hitta sig själv, att se sig själv, att acceptera sig själv.

Att stå för sig själv.

Eller, så handlar samtidens ymniga selfieflöde bara om att hävda sig – på samma sätt som kläderna man bär, bilen man kör eller telefonen men fipplar med i tid och framför allt otid – och så var det inte mer komplicerat än så.

________________________

 

 

 

1 Comment

  • Inese says:

    Jag tror på att konstnärerna vill hitta sitt själ och avbilda den. Jag helst ritar mig själv också. Självporträtten varierar från tid till tid, vilket beror på sinnesstämningen oftast. Jag var också rätt förvånad över din självporträtt, den är inte alls dig lik.

Leave a Comment