Skrivkramp

 

Jag har skrivkramp.

Orden rusar upp till ytan och passerar i ordning, perfekt harmoni, för mitt inre men så fort datorn tänts och det blanka dokumentet lyser förväntansfullt mot mig så är vackra Gad Elmalehs humor allt jag kan tänka på.

Varför?

Jag har haft den här texten liggande under ytan i ett näst intill akut behov att få ur mig i flera dagar, men allt som verkar benäget att ta sig fram är reflektioner om just det; frustrationen att inte kunna ta tag i akuta idéer, behovet att få göra det och resultatet – skrivkramp – av att tvingas vänta. Jag känner det fortfarande; förväntan, längtan, samma otålighet som dagarna innan säsongens första snowboarddag. Hela grejen tangerar nervositet, som inför en första dejt, ett scenframträdande, eller resfeber.

När jag tvingar mig själv att skriva om det som ligger och trycker – alltså istället för att sitta här och lalla som jag gör nu – så kommer bara brottstycken upp och jag får sedan lägga pussel med alla bitarna. Det låter som att jag håller på med någon form av mästerverk men så är det verkligen inte.

Långt ifrån.

Det är bara så personligt, så nära, att det blir svårt att se skogen för alla träd och förvirringen stannar mina fingrars framfart över tangentbordet i intervaller om halva meningar. Konstig grammatik, fattigt ordförråd och upprepningar färgar en haltande text som inte verkar kunna ta sig till saken, till det som spelar roll.

 

 

Leave a Comment