som en ostämd gitarr

 

Strängarna går från halsgropen till bäckenbotten. Stämskruvarna behöver ses över, men strängarna spelas på ändå:

Mitt emot dig på bussen sitter en tonårig pojke och dricker ur sin sportflaska. Han suger ut vattnet och släpper flaskan, som energiskt drar i sig luft för att ersätta vattnet han samtidigt sväljer tillsammans med säkert 2 liter luft. Ljuden ringlar sig fram som ondsint rök genom ingenmanslandet mellan er, når den mest spända strängen i dig som vibrerar ostämt i bröstet. Den falska tonen överröstar allt. Den rubbar balanssinnet. Du grimaserar och tänker att det är tillfälligt, det går över. Det gör det inte. Du mår illa i mental disharmoni.

Du vet, alla har väl sina stunder när bufferten, genom vilken man silar tillvaron, är lite tunnare än annars. När man är trött, hungrig, stressad, arg eller ledsen, eller varför inte allting på en gång. Tänk dig att ha det som standard, alltså jämt. Tänk att enda sättet att renovera sina mentala stötdämpare är att montera ned dem och lämna in dem på verkstan. Tänk att köra genom dina dagar utan dem – för köra måste du ju, man kan inte sjukskriva sig på grund av att man är lättstörd (med eller utan särskrivning). Minsta lilla grop, trottoarkant, mystiskt asfaltshål eller otippade objekt på vägen kommer att kännas i hela ryggen och få hjärnan att obekvämt bumpa i väggarna i huvudet.

Ja, kör genom tillvaron precis så, utan stötdämpare och med ostämda strängar som tjuter i den försiktiga fartvind du ändå får upp ibland.

Som en trasig gitarr i luften i slowmotion på väg ned mot skrothögen på ravinens botten. Då säger någon till dig:

“Tagga ner lite.”

 

1 Comment

Leave a Comment