Sömnlös

 

Min far har en fenomenal talang; han somnar nästan innan huvudet landar på kudden, och när han vaknar stiger han upp direkt. Detta är inte någonting han valt att skicka vidare till sin dotter, jag fick andra bra drag av honom istället – såsom motsatsen till lokalsinne*, långa muskler** och gilla-läget-inställningen som ett av valen på min interna meny.

När mitt huvud landar på kudden, då blir jag piggare än jag var alldeles nyss. Som en sorts kemisk reaktion… möjligen är jag mentalt allergisk mot sänglinne. Vem vet.

”Sluta tänk så mycket”, sa någon som jag inte tänker nämna.

Alltså, det är som att säga till någon att sluta andas en stund. ”Sluta tänk”? Jag är och förblir stum. Va? Det går inte, jag vet det eftersom ja, jag har försökt. Självklart har jag försökt. Jag har testat allt.

Av de saker som helt rimligen kan inträffa, och inträffar, när som helst så är sömnlösa nätter bland det värsta jag vet. Helt nyligen hade jag vändpass, vilket innebär att jag slutar sent på kvällen och börjar tidigt på morgonen igen, och släckte ljuset vid midnatt. När klockan var 01:32*** började jag få kramp i ögonen efter att medvetet ha hållit dem stängda i 1,5 timme. Jag steg upp, promenerade ett par varv i vardagsrummet, gick ett extra varv via köket, ställde mig vid fönstret med ett glas mjölk och stirrade ut i regnet ett par minuter innan jag gjorde ett nytt försök. Som inte funkade. Ny utflykt till olika random ställen i en lägenhet där enda anledningen till att jag inte gick ut på en promenad i regnet var stadsmiljön.

När jag lade mig ner igen fick tankarna ny energi av mjölken och drog iväg i hisnande fart mot ställen dit jag varken ville eller ens var intresserad av. Jag lyssnade på mina egna tankar med samma ofrivilliga intresse som när man tittar på en astråkig film under en långflygning. Så jag reste mig igen, drog på mig morgonrocken och lade mig i soffan med en filt. Jag balanserade fram och tillbaka på gränsen mot sömnen, fullt aktivt medveten om att minsta lilla tanke som slapp undan och hördes skulle störa möjligheten att alls få sova någonsin mer i hela mitt liv.

När jag hade två timmar kvar av min viktiga natt satte jag mig upp i soffan och grät tyst i ilsken utmattning, i hopp om att gråten skulle ge ro. Det gjorde den inte.

Jag fick sova ungefär 90 minuter. Hurra.

Som jag avundas min far dessa mornar när jag sitter på tåget och bokstavligen mår illa av trötthet. Jag kan somna i princip närsomhelst, varsomhelst, om det är under dagen. Jag gör det inte, men jag kan. Men så fort det blir mörkt, så fort det är relevant att sova, så blir det plötsligt akut viktigt att spela upp älskade barndomsminnen i huvudet, planera en eventuell ommöblering av ateljén, uppfinna nya kortnoveller, noja över om man låste kontoret på jobbet och övertala sig själv om att man inte gjorde det, och sedan oroa sig över vad som skulle kunna hända om ett gäng fotbollssupportrar bröt sig in på hotellet och stal datorn, samt andra realistiska händelseförlopp – gärna med massförstörelsevapen, aliens eller varför inte vilsna virusdrabbade eskimåer. Med tillhörande renar.

För det är ju så att i skydd av nattens mörker så blir gränsen mellan verklighet, realism och ren fiktion en aning suddig. Ett tag  låg jag och vägde argument för och emot om jag faktiskt var vaken eller inte. Å ena sidan är jag ju vaken, å andra sidan är situationen så absurd att den är orimlig; jag har haft fel förr liksom. Jag är vaken, men det svaga ljuset från avlägsna gatlyktor bäddar vardagsrummet i ett magiskt skimmer som inte skulle synas om jag inte var ensam. Vad vet vi egentligen om vår omgivning? Ingenting av det här kanske är verkligt.

I själva verket kanske jag fick sova hela natten. I själva verket kanske jag har varit på semester hela veckan. I själva verket kanske jag fortfarande är 19 år och på väg till Paris.

—————————————————————–

*Jag är inte säker på att ett bra ord ens existerar för just denna talang, som, om man bara förvarnat, lockat oräkneliga själar till skratt och permanent förundran.

**…som gör det omöjligt att explodera i en kraftansträngning, men som istället tillåter en att genom envishet trötta ut andra.

***jag har klockslaget etsat på näthinnan.

1 Comment

Leave a Comment