Tålamodspank

Dyrbart skal, med en last lika ovärderlig som livet självt, i strött splitter runt mina fötter. Varsamt samlar mina fingrar skärvor som bortom sina sylvassa kanter minns hur det egentligen ska vara.

Jag tappade hjärtat i golvet när jag steg innanför dörren igår kväll. De många gånger lagade sprickorna bröts igen och kärnan spreds, likt ett fallet kristallglas, i tusentals bitar över hela hallen. Förvånad stod jag ett ögonblick i mörkret och försökte värdera skadan, trots att jag vet att det inte går och att det bara är att sätta sig på huk och börja samla.

Jag vet förstås att jag inte borde bära det med samma hand som ska hålla i så mycket annat samtidigt. Det är halt och så lätt att tappat greppet. Jag borde hålla det med båda händerna, men då får jag inte med mig allt det där andra som ju också är så viktigt.

När som helst, sa jag till mig själv igår. När som helst så kommer jag lyckas hålla kvar mitt hjärta så pass länge att limmet hinner torka.

Reparationen tog halva natten, men idag kan jag se att de nylimmade skärvorna inte riktigt sitter som de ska. Kanske fattas det en bit. Kanske ligger det kvar någon flisa i hallen, en som jag inte såg där i mörkret igår kväll. Jag vet inte om jag har någon lust att lägga mig på golvet, igen, och leta efter den med den där tröttsamma luppen.

Men jag är ledig imorgon, så jag har Tid.

Du måste ha tålamod, Lisa!

Ja, ja, jag vet. Hur många gånger har jag inte hört det förut? Jag har slut på tålamod.

Jag är tålamodspank.

Leave a Comment