terapi för nybörjare

Nu, just den här gången, tänker jag berätta om vad förvirring, om man kan kalla den så, som konsekvens av terapi, innebär. För mig. Det är personligt, ja, men jag står för det. Läs gärna. Alla skulle må bra av terapi.

Terapi ruskar om dig försiktigt till en början, som när man blir väckt av någon som tycker att mitt-i-natten är bästa tiden att gå upp på. Skakandet ger sig inte och efter ett tag gungar inte bara axeln utan hela kroppen med i detta lite osympatiska väckande. Till slut måste man hålla i sig för att inte ramla ur sängen. Och sedan, när sängen bokstavligen lyfts upp och vänds uppochner, och man hänger i lakanet som en rymling med höjdskräck, klamrar man sig fast för glatta livet och funderar på 1) hur långt det är till golvet och 2) fixar jag att landa på fötterna? Då säger den glada jäveln som väckt dig att Du, det är bara att släppa.

Verkligen? Jag bara släpper här, och faller handlöst gud-vet-hur-långt i mörkret? Du kan väl i alla fall tända lampan?

Det får du göra själv.

Ah.

Terapi drar igång mycket tankar och känslor, och efter ett tag börjar man ifrågasätta de enklaste grundläggande saker hos sig själv, och till slut tappar man greppet om det mesta. Allt ifrågasätts. Ingenting är säkert. Gränsen mellan dröm och verklighet blir ännu luddigare. Man vet inte vad man ska tro längre.

Ungefär så. Där är jag nu. Om du frågar mig vad jag vill, så kan jag inte svara direkt för jag är inte så säker på det. Hjärnan jobbar dygnet runt, bokstavligen, med att bearbeta nya tankar, nya sätt att tänka, nya beteenden och så vidare. Den bygger nya spår som jag på sikt ska kunna rulla tryggt på. Det tar förstås mycket energi, och eftersom man har ett begränsat kapital av den varan så måste man skära ner på annat och där har jag ingenting att säga till om. Min hjärna struntar i mig. Om vi i vanliga fall har vidvinkelseende så har jag nu tunnelseende. Exempel:

Jag var inne på ginatricot i fredags. Gick runt lite bara, tittade lite halvhjärtat på kläder, var i känslan av att vara helt ledig. Snett framför mig såg jag efter en stund glimten av en röd kappa på en annan tjej. Jag blev förvånad över att se an annan med liknande kappa som mig, min är inte så vanlig. Hon glimtade till i ögonvrån lite då och då. När jag tröttnade och började jag gå mot utgången så kom tjejen i röd kappa mot mig väldigt snabbt, så jag tvärstannade och tittade upp på henne för första gången. Jag brast i skratt när jag upptäckte att jag stod framför en spegel.

Det finns många andra exempel förstås. Den tråkiga sidan är när vi sitter och pratar om viktiga saker med nära vänner och jag två timmar senare bara kan komma ihåg hur mysigt vi hade men inte vad vi pratade om. Tro nu inte att det bara handlar om att jag inte koncentrerar mig, för det gör jag. Det bara fastnar inte. Om mitt minne var en kylskåpsdörr så kan man tänka att magneterna bara trillar ner när man försöker fästa något med dem.

Jag hanterar detta genom att skriva ner allting. Eller, så mycket som går. Det leder till att jag hittar anteckningar där jag tydligt känner igen min egen handstil men inte har den blekaste aning om hur gamla de är, eller vad förkortningen jag använt betyder.

Den konstigaste drömmen på rätt länge avlade visit för ett litet tag sedan; jag drömde att jag drömde en mardröm. Vad mardrömmen handlade om var oviktigt, men jag försökte vakna ur den bara för att upptäcka att jag fortfarande sov. Jag vaknade och kastade mig upp ur sängen rätt många gånger i drömmen innan jag slängde mig upp på riktigt, och då var det omöjligt att avgöra om jag fortfarande sov eller inte. Gränsen mellan dröm och verklighet suddas fascinerande blek.

”Om det är orimligt så är det en dröm”, sa B till mig en gång men jag minns inte om jag drömt det eller inte. Verkligheten glider mellan fingrarna när drömmarna lär sig hur den fungerar. Om jag koncentrerar mig tillräckligt mycket på något, som nu när jag skriver det här, så tappar jag tidsuppfattningen och ingenting annat än mina ord får plats. Verkligheten blir dröm, och jag kanske vaknar närsomhelst i min säng. Är det orimligt? Nej.

 

Det här låter jobbigare än vad det egentligen är. Det är inte så farligt att behöva be folk upprepa saker, eller hela samtal, eller inte kunna skilja på verklighet och dröm kl 4 på morgonen, eller med förvåning plötsligt upptäcka att man för tydligen inte så länge sedan slog upp ett jack i fingret/brände hål i foten/tappade armen. Jobbigt blir det först när jag börjar oroa mig för du ska tro att min glömska beror på ointresse.

För att inte fastna i sådana tankar har jag fått i uppgift att öva på mindfulness.

Mindfulness, min terapeuts flaggskeppsmedicin för oroliga sinnen som mitt. Det går till EXAKT så här:

main-qimg-68b91abff7f9f64439e81aade63d1783

Leave a Comment