Terapi, N/F

Det tråkiga med terapi är att man inte kan dela det med någon. Det är som att komma hem från en resa Jorden runt på egen hand och inte ha någon man kan vända sig till i tid och otid och utan vidare förklaring säga att Det här påminner om… och den andre svarar ja, det tänkte jag med. Man kan berätta för alla vad man varit med om, men ingen delar det. Ingen vänder sig till dig och säger Minns du…? Man kan alltid dela med sig, men i sin upplevelse är och förblir man ensam.

När jag säger ”vi kom fram till vad som triggar mig”, så tror jag ju att det är precis vad du hör. Ungefär som när man säger ”nu vet jag varför vissa äpplen blir röda och andra inte”. Vad min enkla mening däremot innebär är mer i stil med ”nu vet jag hur universum hänger ihop, meningen med livet har äntligen blivit synlig och jag vet nu att jag är fri” osv. Det kan man inte förklara. Jag kan inte förklara vad som händer, annat än att perspektivet skiftar tyngd från ena foten till den andra, tillvaron är densamma men har ändå förändrats. Jag är fortfarande jag, men inte på samma sätt.

Tillvaron har ändrat färg, igen, som alltid när en ny period inleds och det är först nu som jag inser hur mörkt det var förut. Färgskiftningar har länge hängt ihop med resor, byte av jobb, bostad, kollegor, del av landet. Nu är resan helt intern.

Det är som på den här bilden. Man blir lite åksjuk, men ingenting har ju egentligen förändrats.

coffee

Leave a Comment