Trappan & Terrassen

 

På håll påminde tunneln om ett kaninhål, där den mynnade rakt ut ur en stenig husfasad mellan två dörrar. Kanske hade en trött arbetare blivit inmurad någonstans under bygget och varit tvungen att gräva sig ut. Fasaden gick i samma rödaktiga nyans som traditionen, och byggmaterialet, bjöd – samma nyans som alla de andra husen runt den vida marknadsplatsen där stadens, landets, ja hela kontinentens kultur varje kväll möttes, blandades och omslöt turisterna på väg hem.

Tunnelmynningens kanter var släta och rundade av ålder och bruk, stenen kändes sval och full av minnen vid beröringen. Den trånga stentrappan låg inkilad mellan väggarna som om den vore uthuggen i efterhand. Arkitekten hade kunnat vara ett barn; trappstegen var oregelbundna, de välvda väggarna som möttes i tunnelns tak var buckliga och sneda. Vissa trappsteg lutade bakåt så att fötterna blev osäkra, andra lutade i sidled, vissa var två steg höga och ytterligare andra var smala så att bara framfoten fick plats.

Dofterna från torgets många olika utekök, där mustiga tagines på grönsaker och kött samsades med grytor på hela djur, frityrer och popcorn, löstes långsamt upp i tunnelns dammtunga luft. Det var mörkt, här fanns inga lampor, ingen ledstång, och det var svårt att se hur högt man måste lyfta fötterna för att inte snubbla. Marknadsplatsens konstanta larm – resultatet av afrikanska trummor, ormtjusarflöjter, sånger, musik från högtalare (olika här och var), prat, skrik, skratt, hästar, vagnar, höns, duvor och kråkor, sopande kvastar, försäljares rop om allt som har (eller kanske har) ett värde – tystande för varje steg till ett dovt mummel. Väggarna hade långa, svarta, suddade fläckar av smuts efter de tusentals händer som genom åren måste ha sökt stöd där efter ett missriktat steg. Händer solkade av matfett eller te, av kemikalier från skinngarveriet, kanske, eller av att ha plockat varor i souken hela dagen. Händer trötta av att ha vandrat i bergen, skördat örter för att torka och sälja till turisterna, skött droskhästar, eller varför inte åsnorna som stått vid rondellen tidigare. Väggarnas jordröda jag tycktes vittna om en annan värld, en annan tid, så långt ifrån vår egen. Dammet från jorden verkade leta sig in överallt, den gjorde luften torr och stilla även när det var svalt, som nu. I toppen av trappan, bakom Ismails mörka gängliga gestalt där han gick uppför trappstegen som om de alla vore lika raka och jämna, skymtade en gammal kvinna. Med tunnelns mynning som en mörk inramning runt sig satt hon på en låg pall, klädd i svart, med lång kjol och en svart sjal knuten om huvudet. Hennes grå hår, som en gång måste ha varit svart det med, var samlat i en knut under sjalen, men en liten test hade lossnat och hängde lätt framför hennes vänstra öra. Huden var härdad på det sätt som man ser hos sjömän, fåraherdar eller bönder, och linjerna i pannan möttes på mitten i två lodräta rynkor som verkade vittna om år av oro. Hennes små, misstänksamma ögon mjuknade när han kom upp i det svagt gröndisiga ljuset från ett lysrör längre bort. Hon kände igen honom. De bytte två ord med varandra, sedan vände han sig om och sade:

”Kom med.”

Vi kom ut på en liten terrass ovanför torget, som fick allt sitt ljus från gatlyktan nedanför. Vi slog oss ned alla tre i dunklet vid ett runt cafébord i aluminium. Bordet var skrangligt och ostadigt, jag var nära att välta det när jag drog in stolen bakom mig. Ismails hand for ut och fångade Annas tippande glas redan innan jag hunnit förstå vad som höll på att hända. Hans snabba smidiga händer rättade till dukningen och torkade upp utspillt tevatten från kannan. Samvetsgrant, noggrant, väluppfostrat, utan att fästa uppmärksamhet vid det. Ett skimmer av ständigt lugn omgav honom, man kunde nästan ta på det.

Han förklarade hur man häller upp te – på riktigt. Sedan gav han kannan till Anna med en självklar min som sade att här fanns inga tvivel, inga dolda budskap; nu pratade vi om te och det var heligt.

”Nu är det din tur”, sade han.

Anna lydde, hällde upp te i glaset och hällde tillbaka det i kannan igen. Efter viss uppmuntran från honom hällde hon upp igen, och tillbaka igen i någon sorts evighetssysselsättning. Vi ställde så många frågor vi kunde komma på om honom, hans familj och den mytomspunna staden vi sedan barnsben hört så mycket om. Han svarade sakligt medan han höll koll på Annas förehavanden med teet, som man vakar över ett barn i en lekpark. Men hans uppmärksamhet låg på oss, på vad vi sa, som om han lade vartenda ord på minnet.

Anna avslutade arbetet med teserveringen, och vi drack under tystnad. Den friska söta drycken piggade upp sinnena, sömnigheten sveptes undan av örterna och det kändes som om världen vaknade.

Jag betraktade Ismail, som i sin tur betraktade torget nedanför. Det ädla ansiktet med den långa böjda näsan avtecknade sig i profil mot butikernas lampor långt borta. Den markerade käklinjen och adamsäpplets tydliga buckla förstärkte intrycket av en ung pojke. Gatlyktorna blänkte i hans svarta ögon, hans fylliga läppar log sorgset. För ett ögonblick verkade han vara tusen år gammal och jag kände hans vemod som om det vore mitt. Jag kunde se att det inte var torget han betraktade; hans blick var inåtvänd, förlorad i minnen.

Han berättade om sitt liv, sitt folk och deras seder och bruk. Hans röst var som hypnos. Den höll ett stadigt lugn, men intensiteten i hans berättelse var tydlig.

”Kvinnorna i vårt land ser på er, de europeiska kvinnorna, och de vill vara som ni. De vill ha det ni har, och vi kan inte ge dem det. Enda chansen för en man att gifta sig här är att vara rik.”

Det var ett konstaterande; det fanns varken bitterhet eller ilska i rösten. Han talade som om det inte angick honom, som någon som ändå har andra planer – planer där traditionen inte har någon plats.

 

Leave a Comment