under soffan

 

Det var en gång en tisdag, för inte alltför länge sedan. Jag satt framför datorn hemma hos B mitt på dagen. Jag var ensam, såklart. Jag hade inte ens musik på, ingenting, satt med ett skolarbete innan jag skulle åka till jobbet. Jag hade precis ätit klart och satt igång diskmaskinen.

Du vet hur rädd man blir, när det är knäpptyst och man är helt inne i det man håller på med, och så börjar någonting brutalt väsnas alldeles intill. Det lät som nån form av maskin med roterande delar som skurit inuti och nu höll på att hacka sönder maskinen inifrån. Jag ramlade inte av stolen i chock eftersom den har armstöd – den fångade mig i revbenet – och insåg efter kort panikartad inre överläggning att det måste vara minst en meter mellan mig och källan till oljudet.

Vad finns det för maskin här som har ström och är igång?!

Diskmaskinen. Jag tittade bort mot den och förväntade mig halvt om halvt få se den kasta bestick vilt omkring sig, men den såg ut som innan.

Oljudet började förflytta sig, så jag sprang till mitten av vardagsrummet och lokaliserade det till under soffan.

Under soffan! AAAHH!!

Någonting rörde sig därunder, och… ja, en miniatyrvariant av sopmaskinerna som sopar gatugrus om vårarna, fast platt och svart, kröp fram och började bråka med mattkanten. Jag stirrade förbluffad på den en stund innan jag, barn av min tid, sprang och hämtade mobilen och började filma.

Dammsugarroboten som bodde under soffan hade ett mycket förvirrat rörelsemönster. Jag trodde såna körde framåt tills det tog stopp och bytte riktning där, men nej, den här körde framåt, stannade, snurrade ett komplett varv, och körde vidare. Ibland stannade den mitt på golvet, snurrade bara lite på stället, och bytte riktning i en till synes slumpmässig vinkel. Den körde in under en köksstol och lyckades fastna där en stund då den körde runt och brottades med stolsbenen. Allt detta är säkerligen strategiska drag för att lura dammråttor och sånt – det lurade i alla fall mig. Jag blev påkörd flera gånger.

Efter ett tag fick den tag i en mobilladdarsladd som hängde ner från strykbrädan. Jag reagerade först inte, för det är ju meningen att den där ska härja runt där när det är tomt på folk, men så började den moffa i sig sladden, riva ner den från strykbrädan och var på vippen att få med sig strykjärnet, och köra iväg med adaptern efter sig som kopplet efter en lös hund. Gnom gnom gnom gnom. Och jag sprang bakom och fick tag i sladden precis när den försvann in under sekretären.

Den lilla svarta roboten protesterade och försökte snedställa hjulen när jag släpade fram den i den före detta vita och nu allvarligt vridna telefonsladden.

Eftersom jag inte visste riktigt hur jag skulle få stopp på monstret – det här var första gången vi träffades – så löste jag det genom att lägga det på rygg i hallen. Det påminde en hel del om en avliden kackerlacka, särskilt med den där lilla borstvispen på ena kanten.

 

Igår kväll hittade jag den i sovrummet med mina halvätna pyjamasbyxor under sig. Den orkade väl inte äta upp hela, blev trött och somnade på plats. Så nu har jag blivit lovad en virtuell vägg i sovrumsdörren, så den fattar att den inte får vara där.

 

3 Comments

Leave a Comment