Utelåst. På balkongen.

Den här helgen har tillägnats färdigställande av pyssel i hemmet, såsom trall på balkongen, belysning över diskbänken, uppsättande av gardin in till arbetshörnan och så vidare.

balkongen

Trallen på balkongen gjorde jag, så jag höll på med det hela eftermiddagen igår, med en mindre svacka då arbetet stod stilla eftersom B stängt balkongdörren. Inifrån.
Den dörren har inga handtag på utsidan, och på insidan låg min tröja, min telefon, och resten av trallen. Jag insåg min situation när jag skulle hämta en ny platta att såga i och pussla med.
Jag gjorde det enda logiska, dvs jag ställde mig att knacka på rutan. Först den vanliga signalen med tre knack, sedan knackande i takt med en låt jag fått på hjärnan, sedan ihållande knackningar, och sedan, när ingenting hände, sparkande på dörren.
Eftersom ingenting hände drog jag slutsatsen att han gått, antagligen ner till förrådet.

Den där känslan du vet, när du är utelåst, och kan se in genom fönstret.

Jag övervägde att såga till bokstäver av trallbitarna jag hade kvar och ställa dem mot fönstret, typ H, och så kanske J, Ä, L och P – en idé som skrotades i sin linda eftersom jag saknade material att fästa dem med. Istället klättrade jag upp på balkongräcket och knöt ner hängmattan som så desperat behöver tvättas, knackade lite till, och sen till slut, på god väg att bli duktigt arg, la jag mig på golvet och väntade. Vår balkong är inte lika bred som jag är lång, så det blev att ligga med fötterna ut genom gallret.
När jag varit tyst ett tag och ilsket legat och funderat på vem nere på gården jag genom skrik och vift skulle kontakta, ge koden till porten och be gå upp till oss för att bara kliva in genom dörren och komma och öppna balkongdörren, då.
kom han, öppnade dörren som var ordentligt stängd och sa:
”Ligger du och solar? Är du klar med golvet?”
”Vem FAN stänger balkongdörren INIFRÅN och GÅR IVÄG? Utan att SÄGA NÅNTING?” hojtade jag från golvet.
Han såg oförstående ut innan han kopplade.
”Oj, var den stängd?”
”Vavarunånstans?”
”Jag var här,” sa han och log.
Mentalt stopp. Jag reste mig upp och blängde.
”Va?”
”Ja, jag har jobbat med diskbänken.”
”Hörde du inte att jag knackade?”
”Jo.”
”Varför öppnade du inte?”
”Jamen jag trodde du höll på med golvet. Förlåt, älskling…”
”Så JÄVLA irriterad.”
Du ser, min terapeuts insisterande på att jag måste kommunicera har gett resultat.
“Förlåt, älskling, förlåt, det var inte meningen.”
När jag inte svarade fortsatte han:
”Älskling…? Vill du ha mer vin?”
”NÄEH! Jag vill vara ifred. MED ÖPPEN DÖRR!”
Han gick tillbaka till sitt och återkom efter en stund och insisterade på att det inte var meningen.
”Det är väl klart att det inte var,” sa jag och tjurade en stund till.
Under den här tiden visade det sig att jag fått ett sms av morbror Mats som bor i Sundsvall;

Halvsex middag ring

Så det var bara att ringa upp, dubbelkolla att det verkligen gällde teaterbesöket vi planerat för mamma sedan januari och som undgått kalendern, byta om, och pallra sig iväg till restaurang Museet. Vi höll på att komma försent till Dramaten, det var på håret, men det gick bra och vi såg Rickard III med Jonas Karlsson i huvudrollen. Tung pjäs. Skicklig Jonas. Bra.

Morbror Mats har skrivit om det teaterbesöket, läs hans inlägg här!

______________

4 Comments

Leave a Comment