“Vem är din vän?”

 

Jag steg av planet från Paris nästan sist av alla. I skarven mellan flygplanet och den flyttbara gångtunneln upp till ankomsthallen drog det kallt, jag rös och tänkte redan med längtan i hjärtat på solen. Mina klackar ekade dämpat upp längs gången; jag var verkligen sist. Det spelade ingen roll – min resväska har, under alla mina år av resande fram och tillbaka mellan Stockholm och Paris, aldrig kommit ut först på bagagebandet. Det är som om det stod någon i kulisserna och kontrollerade att min väska inte drog iväg först av alla – möjligen för att förstaplatsen alltid reserveras åt den där väskan som jämt ligger kvar efter att alla andra har hämtats och bandet har stannat. Det är säkert inte ens en riktig väska, den där första som kommer ut. Det är en fejk, ett lockbete för att de andra väskorna ska följa efter.

Det var ganska sent på kvällen när jag kom ut i ankomsthallen, det kändes på den lite viskande stämningen och folks sätt att liksom inte smyga, men gå lugnare. Mitt i hallen hade en ensam pojke på kanske tio år slagit sig ner på en liten svart kabinväska. Om hallen hade varit ett hjul så hade han suttit mitt i navet. Han såg trött och orolig ut, men det var någonting annat hos honom som fick mig att ändra riktning. När jag kom närmare lade jag märke till väskan han satt på; svart och elegant, diskret. En vuxenväska. Jag saktade ner och dröjde på stegen sista biten fram, som om jag när som helst skulle ändra mig och gå åt ett annat håll.

”Hej”, sa jag frågande och såg på honom. En klar, ljusbrun blick mötte min. Hans ögon var ovanligt stora för ett så smalt ansikte och långa, svarta ögonfransar svepte i luften när han blinkade och såg sig omkring. När han verkade ha bestämt sig för att det var honom jag pratade med svarade han tyst:

”Bonjour…” Ah, en fransk pojke.

”Du verkar vilsen”, konstaterade jag lugnt och ställde ner min väska på golvet. ”Kommer någon och hämtar dig?”

”Ja.”

”Vem?”

”Jag vet inte.”

Vilket konstigt svar. Jag väntade lite, men han sa ingenting. Med humorn glittrande i kanten frågade jag så mjukt jag kunde, som om jag talade till en dödsdömd:

”Någon som du känner i alla fall, hoppas jag…?”

Det är alltid intressant med den här sortens tonläge när man talar med barn, för även om inte alla förstår humorn så tar de flesta ändå emot ett lugnt och glatt humör med öppna armar.

Han tittade upp på mig. Först hände ingenting, sedan började skuggan av ett leende leta sig fram i ena mungipan.

”Jamen, det är väl klart!” utbrast han.

”Jag ska också bli hämtad”, sa jag. ”Får jag vänta här med dig? Det är så tråkigt att sitta själv.”

Han såg osäker ut, men nickade.

”Min mamma ska hämta mig när hon har slutat jobbet, men hon jobbar sent och det dröjer en timme till dess”, sa jag samtidigt som jag satte mig på min egen väska en meter ifrån honom.

Vi satt tysta. Han var klädd som vilken pojke som helst, men väskan han satt på…

”Vilken är din favoritfärg?” frågade jag efter en stund.

Han tvekade.

”Röd.”

”Ah. Ändå är din väska väldigt… svart.”

”Jo men det är pappas. Min är trasig.”

”Gick dragkedjan sönder?”

Jag småpratade med honom, och efter en stund började pojken slappna av och sluta svara enstavigt på mina frågor. Han berättade att han var van att flyga själv, men att det alltid brukade stå någon och vänta på honom när han kom fram. Antingen pappa eller någon av pappas vänner. Medan vi pratade ringde hans mobiltelefon, med en glad och pipig melodi där röster höga på helium sjöng en popsång à la Piff & Puff.

”Det är första gången det här händer”, sa han trött när samtalet var över. ”Pappa är sen, men skyndar sig.”

”Är han svensk, din pappa?”

“Nej, inte alls. Han hade ett framträdande här igår, vi åker hem tillsammans om ett par dagar.”

”Till Paris?”

”Ja.”

En man kom upp från rulltrappan längre bort, gick ett par steg ut i hallen och såg sig omkring. När han fick syn på oss började han småjogga åt vårt håll. Han hade svart gråsprängt hår, bekymrat rynkad panna över ett par diskreta glasögon. Han bar en stilren svart rock med hög krage över en vit tröja och mörka jeans. En rödgrön halsduk i blänkande självklar kvalitet hängde över axlarna och fladdrade halvhjärtat bakom honom i farten. När mannen kom fram reste sig pojken.

”Jag har letat överallt efter dig!” utbrast hans far andfått när han tog sin son i famnen och pussade honom på håret, som om de inte hade setts på flera år. ”Mår du bra? Jag är ledsen att jag är så sen mon amour. Är allt bra med dig?”

“Jaja, pappa lägg av, det är bra!” Han log mot sin far som kramade om honom igen.

”Vem är din vän?” frågade mannen, som nu vände sig mot mig. Jag svarade före pojken, som fortfarande inte visste vad jag hette.

”Jag väntar också på att någon ska komma och hämta mig.”

Jag tog ett steg mot dem och sträckte glatt fram handen. Mannen tog den i ett stadigt grepp i sin och låste min blick.

Enorma, lysande himmelsblå sängkammarögon betraktade mina under raka, svarta ögonbryn som gick nedåt på sidorna. Glasögonen vilade lätt mot en stadig örnnäsa, och under tvådagarsskägget anade jag samma en gång smala ansikte som pojkens. De fylliga läpparna drogs upp till ett artigt leende och avslöjade djupa skrattrynkor runt ögonen. Hans mor måste ha varit en verklig skönhet. Hans blick var intensiv, vaken, uppmärksam, och i ett andetag kändes det som att han såg rakt in i hjärtat på mig.

”Bonjour! Det var verkligen snällt av dig att vänta här med honom”, sa han och släppte min hand, som kändes som om den hade krympt en storlek. Jag motstod impulsen att verifiera om så var fallet och samlade mig:

”Ett rent nöje, han har lyckats trolla bort,” – jag kastade en blick på klockan – ”trettio minuter av min väntetid.” Jag vände mig mot pojken: ”Det var verkligen snällt av dig att låta mig vänta bredvid dig.” Jag bugade mig lätt, med samma återhållna humor som förut, och kikade på honom under lugg med höjda ögonbryn: ”Tackar.”

Till mig förvåning kopierade han rörelsen, in i minsta detalj, träffsäker som en spegelbild. Hans far, som uppenbarligen inte var en sådan som missade detaljer, kastade huvudet bakåt och brast i skratt; ett skratt av den trötta men uppriktiga sorten. Näsan höjde sig som en delfinfena ur profilen när han lutade sig bakåt, slog ihop händerna och liksom väste fram det sista fnittret på samma andetag.

”Du brås på mig! Ska du jobba med din pappa när du blir stor?”

Med hjälp av grimaser och gester mimade pojken enligt konstens alla regler fram sitt svar, allt med en ofrånkomligt humoristisk attityd som fick mig att småskratta redan innan han gestikulerat klart.

 

Leave a Comment